Dokumentär
Titel: The princess
Visas på: Bio
Medverkande: Prinsessan Diana, prins Charles, Elizabeth II
Regi: Ed Perkins
Speltid: 106 min
Betyg: 3
Prinsessan Diana och det brittiska kungahusets såpadramatik fortsätter att fascinera. Förra året kom dramat "Spencer" och i höst vankas en ny säsong av "The crown". I dokumentären "The princess" berättar regissören Ed Perkins linjärt om Dianas liv i rampljuset, från förlovningen till hennes begravning.
Kanske har han fått med arkivbilder som vi tidigare inte har sett. Eller så blir detaljerna tydligare för att vi nu sitter med facit om Dianas öde. Som att hon i förlovningsintervjun blygt biter sig i läppen och säger "inget kan väl gå fel". Senare gör hon en grimas bakom ryggen på prins Charles då han hyllar henne i ett tal. Men hon fyrar av ett bländande leende då han vänder sig mot henne. Diana Spencer var 19 år, han 35 år och förälskad i en gift kvinna (Camilla Parker Bowles, som han nu är gift med). Men det gällde att säkra successionen för kungahuset och få till en liten arvprins.
Mest handlar dokumentären om Dianas liv i offentligheten. Hur obekväm hon var med tabloidpressen, men också om hur hon lärde sig att dra nytta av publiciteten. Nästan varje sekvens ackompanjeras av kameraknatter och innehåller bilder av hela arméer med fotografer med jättelika teleobjektiv på stativ. Filmen följer också brittisk vardag och "vanligt folk" får kommentera Diana och hennes leverne.
Britterna älskar sin prinsessa av folket, än mer då prinsens likgiltighet för sin unga fru blir alltmer uppenbar. Efter deras separation växer folkets beundran när Dianas internationella välgörenhetsarbete utvecklas. Ett gäng kortspelande män är filmade då de följer händelserna i en Paristunnel år 1997 direkt via CNN. De skojar om att polisen har arresterat minst sju paparazzi. Men den glada stämningen bryts när nyhetsuppläsaren säger att Dianas liv inte har gått att rädda. Korthajarna blir bestörta på riktigt.
Ed Perkins klipper till en världsomspännande sorg, hur människor skrikgråter vid begravningskortegen och lägger blommor i drivor framför slottet Windsor. När de moderlösa unga prinsarna tar i hand med några ur den stora massan utanför kyrkan är det gripande. Igen. Perkins hittar visserligen en och annan ny berättarvinkel men inte några nya saker att berätta. Ändå är hans dokumentär berörande.