Anna Rosenbäcks målningar på Galleri Sander.
Konst
Anna Rosenbäck
Imaginära landskap
Galleri Sander
Utställningen pågår till 28.9
Under postmodernismens heroiska storhetstid på 1980- och 1990-talen var den tyske målaren Gerhard Richter av de verkligt stora i världen. Även så sent som 2015 slog han rekordet med dyraste målningen såld för 46,3 miljoner amerikanska dollar.
Inte minst var han känd för att ”sudda” sina jättemålningar med långa gummiskrapor. Lager av stora sjok av färgskalor bearbetades. Ursprunget raderas. Som hand i handske passade hans konstnärliga processer in i postmodernismen.
Alla sanningar relativiserades, bara olika perspektiv fanns. Franska filosofer som Foucault, Lyotard, Derrida, Bataille, Paul de Man med flera förde fram begrepp som dekonstruktion, fragmentarisering, subjektivitet, ambivalens, distansering.
Modernismen och utopierna var döda. Allt var tillåtet. Som om man åter hörde Andy Warhol säga: ”All is Nice”. Man kan då göra som man vill. Total frihet ett tag - innan en del insåg att detta teoretiserande bara blev en ny tvångströja.
Jag har ingen aning om hur Anna Rosenbäck tänker. Men det går inte att tänka bort Gerhard Richter och andra från hennes måleri. Det känns som om det finns landskapsmålningar under hennes gummiskrapade ytbehandling. Verken transformeras till nya abstraktioner. Ett medvetet utrymme åt slumpen ingår i arbetet. Oskärpan som ett slutmål som konstnären bestämmer.
Anna Rosenbäck är en konstnär i 50-årsåldern som borde ha en hel del på fötterna. Hon har både konstakademi och konservatorutbildning i grunden. Ibland anlitas hon av Nationalmuseum där konsthistoriens klenoder hänger.
Går Gerhard Richter igen i Anna Rosenbäcks suddiga landskap?
Eftersom nu alla mästerverk redan är gjorda. Det går inte att måla bättre än Botticelli, Caravaggio, Rembrandt, Tizian, Da Vinci. Då kan man väl lika vara fri och hitta på nya metoder för seendet, tänkandet och skapandet. ”Frihet är det bästa ting, där sökas kan all världen kring”, som biskop Thomas skrev redan på 1400-talet.
Ändå ställer jag mig tvekande till Rosenbäcks måleri. Det känns väldigt retro och osjälvständigt. Lite effektsökeri kan det bli. Den postmoderna leken borde väl ha lekts färdigt efter 11 september och 24 februari.
Eller är det precis tvärtom. Eftersom världen är på väg åt helt galet håll, kan man väl försöka sudda, sudda bort… Som ren överlevnad. Börja om från början, börja om på nytt, precis som i schlagerdängan. Banne mig.