Konst
Margareta Jungerth Boo
Galleri Sander, Linköping. Visas till 22/4.
Från att tidigare i huvudsak ha ägnat sig åt akvarellmåleri, har Margareta Jungerth Boo på senare år allt oftare vänt sig till oljefärgen. För hennes del innebär det ett steg i en gynnsam riktning. Färgskalan har hon dock behållit, med något undantag. Det rör sig om mörka, dova nyanser som framkallar något ödesmättade stämningar. Hon uppehåller sig gärna i zonen mellan det abstrakta och det vagt föreställande.
Bilderna har inte tillkommit via något avgörande inflytande av slumpen och har nog heller inte så mycket med ren intuition att göra. Sinsemellan är målningarna påfallande olika. De har förunnats en egen karaktär. Ett gemensamt drag hos dem är emellertid känslan av att de är genomarbetade, på ett sätt som avsvär sig alla former av överlastning. Det som finns med ska vara med, måste ingå.
Den där balansakten är Jungerth Boo duktig på. Som exempel kan jag peka ut målningen ”På tur” – en något diffus bild med tre markerade figurationer. Här är allt ovidkommande bannlyst. Trots det lite diffusa intrycket är bildspråket avklarnat på ett känsligt och anpassat sätt. Följden blir att det är näst intill omöjligt att fastna för en enda tolkning.
De här målningarna faller inte alla på läppen och är heller inte ämnade att göra det. Det handlar om en typ av konst som ställer krav och som mår bäst av att bemötas på ett jämförbart sätt.