Cales Egnell har skrivit om släktningen Albert Egnells otroliga liv.
Böcker
Claes Egnell
“Han dog med stövlarna på”
Ekström & Garay
“Regerande furste över indianterritorium i Alaska”, står det om Albert Egnell i den svenske arkivarien och släktforskarnestorn Victor Örnbergs “Svenska ättartal” från 1898. Claes Egnell, författare och ledamot av Sveriges Advokatsamfund, har skrivit en häpnadsväckande bok om sin släkting som lämnade familjegården i Vreta kloster för att söka lyckan i “Amerikat”.
Han kämpar i stora delar av boken med ett begränsat källmaterial, men lyckas ge oss ett tydligt historiskt sammanhang kring hans släktings öde genom att beskriva hur livet tedde sig i både Sverige och USA vid den tiden. Dessutom återskapar han med varierad framgång mer skönlitterära och psykologiserande avsnitt Albert Egnells tänkbara tankar, känslor och möten. En företagsam, modig och vänlig svensk man med gott rättsmedvetande framträder.
"Han dog med stövlarna på" av Claes Egnell.
Som äldst av fyra syskon gick den 17-årige bondpojken Albert, uppmuntrad av sina föräldrar, till sjöss och lämnade Vreta kloster och Sverige bakom sig för alltid. Som lantbrukare hade familjen Egnell det relativt gott ställt, men ändå var utsikterna små för en grabb som Albert. Riket var hopplöst efterblivet, drabbat av sjukdom, hög spädbarnsdödlighet, armod och svält samt politiskt och religiöst förtryck.
När han emigrerade i mitten av 1800-talet var han bara en av några få tusen svenskar om året som gav sig av över Atlanten. Även om tidningar som Corren skrev om guldfyndigheterna som lockade i Amerika dömde de samtidigt ut de som sökte lyckan där som “opatriotiska”, men vid sekelskiftet hade så många som 800 000 svenskar lämnat hemlandet, över 66 000 av dem var östgötar. Den här erfarenheten har tyvärr bleknat och försvunnit ur vårt eget historiska minne när människor nu flyr till vårt land från fattigdom och förtryck.
Vreta kloster på 1820-talet. Målning av Johan Fredrik Julin.
Albert hade 50 riksdaler som reskassa, pengar han hade slitit ihop på ett sommarjobb som dödgrävare, dessutom en begagnad skinnjacka han fått av sin far, en tjocktröja, några strumpor och ett par extrabyxor i kappsäcken. Engelska kunde han inte, men det skulle han lära sig, Albert hade ju lärt sig läsa och skriva på både svenska och latin på elementarskolan i Linköping. Det var därifrån via Åtvidaberg som han tog sig till det då obetydligt mindre Västervik som hade en viktig hamn och där mönstrade Albert på en brigg.
Swede Hollow på 1910-talet. Okänd fotograf.
Vi vet egentligen ingenting om hans tid till havs, en del källor antyder att Albert skulle ha tagit sig till Kalifornien och deltagit i guldruschen, men det är osäkert. För det dröjer tio år innan han börjar lämna spår efter sig igen men nu i svensktäta Saint Paul i Minnesota. Claes Egnell skildrar slumområdet “Swede Hollow” där svenskar levde i ännu större misär än i hemlandet. Med låga inkomster och obefintliga kunskaper i engelska betraktas de både med ömkan och förakt. Det ger perspektiv på den invandringsdebatt vi i dag har och den syn på flyktingar som frodas på sina håll i vårt eget samhälle.
En svensk guldvaskare i Montana 1862.
Albert drog vidare och blev både guldgrävare och diligensägare i glesbebyggda Montana (med då omkring 20 000 invånare). Han blir dessutom utsett till fredsdomare, en juridisk lekman med rätt att döma i enklare tvister. Claes Egnell beskriver laglösheten och våldet i Monanta med gäng som härjar fritt samtidigt som nybyggarna ligger i konstant krig med siouxer och svartfotsindianer.
Siouxer anfaller New Ulm i Motana 1862. Målning av Anton Gág från 1904.
En svartfotindian redo för krig. Målning av Karl Bodmer från 1842.
Svartfotindianer och siouxer i strid. Målning av Charles Marion Russell.
Beriden svartfotsindian. Akvarell av Maximilian zu Wied-Neuwied från 1834.
Just oroligheterna och våldet tycks ha fått Albert att lämna Montana och 1870 dyker han i stället upp vid gränstrakterna mellan amerikanska Alaska och kanadensiska British Columbia där han under en tid ansvarade för en handelsstation i Telegraph Creek. Här fick han sonen MacDonald med en sekanikvinna från indianlägret i närheten. Det var inte alls ovanligt, kärleksförbindelser, prostitution och rena våldtäkter gjorde att många svenska män fick barn med indiankvinnor.
Sekani indianer i British Columbia 1921.
I dag finns det därför fortfarande en sekanifamilj i Kwadacha-nationen i kanadensiska British Columbia med efternamnet Egnell som för sitt folks traditioner vidare. Här hette också den förre hövdingen för nationen Emil (!) McCook, både svenska för- och efternamn lever alltså vidare bland sekanifolket tillsamman med de egna uråldriga sederna. Så förunderlig är den här världen.