Videon är inte längre tillgänglig
Videon är inte längre tillgänglig
När Håkan Hellström kliver upp på Panorama för första gången i sitt liv har han enorma förväntningar på sig. Men han tar dem på allvar – det är en helhjärtad satsning från honom och hans jätteband.
Magnifik backdrop, stråksektion, blåsare och som grädden på moset en härligt speedad LaGaylia Frazier som är som gjord för att vara sidekick till Håkan, genom att accentuera den ständigt pockande gospeln i göteborgarens indiesoul.
Men det mesta handlar förstås om den spattiga sång- och dansmannen själv. Från första ton är det maximala hastigheten. Han är överallt på scenen, drar små sketcher, försöker sig på någon sorts breakdance och liggsjunger redan i tredje låten.
Han har en mäktig låtskatt, och i princip allt görs i furiösa tappningar. Ofta enligt samma formel: en förhållandevis stillsam inledning följt av ett pukdrivet crescendo som landar i bomber, explosioner och dans, dans, dans.
Helheten skulle nog må bra av någon mer vilopaus än "Valborg". Men det är en randanmärkning. "2 steg från Paradise" är det mest gospeliga jag har hört från Hellström. "Ramlar" och "Kom igen Lena" är en fullständig överkörningskombination. "Klubbland" är en glädjechock där gästande Silvana Imam förvandlar Håkan till en lycklig bifigur. "Din tid kommer" är så arenarockig att den nästan känns för stor för Bråvallas största scen.
Jag förstår att Håkan Hellström ska pausa efter den här sommaren. Hur han ska ta detta vidare är svårt att se.
Och när han i extranumret "Känn ingen sorg för mig Göteborg" kliver ut i publiken och bokstavligen låter sig omslutas blir det en fin manifestation av den ömsesidiga kärleken mellan svenskarna och den älskvärde sjömannen. Sen tonar bandet ut låten genom att smyga in några takter av Coldplays "Viva la vida" och så är passningen återgäldad . . .