Människokroppen och dess celler står i centrum i "Transplantation".
Varieté
Transplantation
Regi, koncept: Charlotte Engelkes. Koreografi: Sofia Södergård. Musik, ljuddesign: Willi Bopp. På scen: Engelkes och Södergård.
Samproduktion Norrlandsoperan, Dansens Hus.
Sagateatern, Dansnät Sverige, Riksteatern Linköping.
För den som sett Charlotte Engelkes föreställningar tidigare, är det ingen överraskning att mötas av musik av Richard Wagner. Men det är inte dånande opera, utan det innerliga förspelet till "Tristan och Isolde". Ett tragiskt spel om omöjlig kärlek.
Scenrummet associerar till växthus och klinik. Dunkla färger, underliga föremål som rör sig över scenen, gestalter anas i bakgrunden. Det skulle kunna vara entrén till en saga. Två vita dockor förstärker känslan av stiliserad, symbolisk berättelse. Något påminner om stumfilm.
Men Engelkes berättar inte historier, i gängse bemärkelse. Grunden i hennes shower är performancekonst med ett stort inslag av musik och koreografi. Svårt, och kanske ointressant, att sätta en etikett på detta. "Transplantation" har ett tydligt och allvarligt tema. Ett utforskande som genomtränger det mesta, en röd tråd som väver ihop helheten. Men infall och experiment tar ut svängarna rejält. Det är ofta en känsla av kaos och förvirring. Var är vi? Vad betyder det där?
Beskrivningen ”en livsbejakande varieté” känns relevant. Fråga inte efter logik eller ordning. Upplev känslorna, ta in leken, njut av musiken.
Engelkes brukar utgå från egna erfarenheter. Här gör hon det på djupet och ganska utlämnande. Det är alltså sin egen benmärgstransplantation, hennes livshotande sjukdom, som hon valt att gestalta på detta expressiva sätt. Processen att bli botad med hjälp av en donator är något märkligt i sig. Det var också svårt att hitta en person med rätt egenskaper som donator. Denna person är det som föreställningen letar efter eller försöker lära känna.
Det är dans av många slag, här en färgsprakande, nostalgisk discolek.
Men den vindlande resan dit säger nog mer om personerna på scenen, och längtan efter att underhålla, att överraska åskådaren. I slutet får vi faktiskt möta donatorn genom ett personligt brev. Det blir gripande.
En relation har växt fram mellan sjuk och donerande person. De nya cellerna i hennes kropp uttrycks som en sammansmältning, av kroppar, men även själar? Tristan och Isolde, de vita dockorna, återkommer på slutet och dör. Ett vemodigt inslag med Wagners musik, som kontrasterar energin och livsglädjen i övrigt.