Roman
Ina Rosvall
Livbärarna
Weyler förlag
Efter science fiction-romanen "Harungen" (2018) har Ina Rosvall nu skrivit en berättelse i samma genre om en framtid då barnafödande har underkastats en strikt kontroll. Men nej, "Livbärarna" handlar inte om abortförbud. I en tid då aborträttigheterna på många håll i världen försvagas har Rosvall valt att skriva en annan sorts dystopi. Avancerad reproduktionsteknologi styr nu människors fertilitet och den har även ersatt kvinnokroppen vad gäller att bära och föda barn. Mensen "knäpps på" när de blivande föräldrarna har godkänts för reproduktion. Den befruktade äggcellen sås på en plantage, eller också planteras fostret ut där i en kapsel för att få växa tills det ska "skördas" – men enbart förutsatt att det utvecklas normalt.
Kopplingen mellan moderskap, amning och omvårdnad har brutits. Tekniken anses ha befriat kvinnorna från hälsorisker och problem som förknippas med graviditet och förlossning, eliminerat riskerna för fosterskador och gjort föräldraskapet helt jämställt. När romanens huvudperson Mirjam, som själv är född under plantagernas epok, väntar sitt och pojkvännens efterlängtade barn sätts plötsligt hennes tilltro till systemet på prov. Hon är inte ensam; snart möter hon andra kvinnor och familjer i samma situation. Men finns det då någon utväg för dem som till varje pris själva vill bära, föda fram och amma sina barn?
Liksom alla dystopier tycks "Livbärarna" hitta inspiration till en skräckvision av framtiden i både det förflutna och nuet. Kvinnors rättigheter och erfarenheter har historiskt sett ofta marginaliserats eller fått stå tillbaka för andra syften. I vår samtid återstår mycket för att globalt förbättra mödrars och barns säkerhet och hälsa, och för att undvika att osynliggöra dem samtidigt som man gör förlossningsvården mer inkluderande, något som historikern Lena Milton nyligen skrev om i nättidskriften Kvartal.
Allt detta ekar i "Livbärarna" som på samma gång är en roman om de medicinska framstegens etiska gränser och om samhällets dröm om effektivitet och perfektion. Mellan raderna lutar berättelsen stundom för mycket åt den gamla idén om motsättningen mellan natur och kultur, men den är också en överraskande klassisk feministisk hyllning till kvinnokroppen, som återigen får representera naturens urkraft och en längtan till det ursprungliga.