Minns du sommaren 1994? Nej, jag talar inte fotboll. Eller jo, det gör jag förresten. Glenmark, Eriksson, Strömstedt i fjäderlätt testosteronkostym med smala kavajslag. De grävde guld, sjöng om att stanna världen en stund och älskade sin älskling. Medelålders då. Medelålders nu. Och på turné igen.
Denna gång med Eric Gadd som förband. Förband och enmansband. Gadd i camouflagebrallor och leopardblus. Med gitarr, en soulfalsettröst som heter duga och en scenografi som väcker känslan att pengarna tog slut i Dalhalla, bjuder han på några av sina största sånger.
Sedan då Glenmark, Eriksson, Strömstedt. GES. Med Vadstena som sin andra anhalt efter premiären i nämnda Dalhalla har de öst på där Gadd har sparat in. Trummor, slagverk, trumpet, trombon, saxofon, elgitarr, tvärflöjt, bas, klaviatur – you name it – och så givetvis GES på gitarr, gitarr, gitarr och lite andra blandade instrument. Det är tätt och det är sammanhållet. Och det är hits på hits på hits.
Någonstans i början av konserten lovar Strömstedt att de inte kommer spela en enda ny låt. Ett löfte som hålls och håller. Spelningen är en enda lång nostalgimotorväg tillbaka till 1990-talet, med någon avstickare till 1980-talet och två spår från Andra skivan och därmed 2003. Soloakter ackompanjerade av de övriga i trion, blandas med GES hits. Och mycket är sig likt: sångerna, mängden kajal, och bredden på slipsarna. Ändå är GES snyggare nu än då. Ständigt medelålders. Alltigenom professionella. Och tydligen alltid med stora gitarrer och större gitarrposer. Glenmark leker mest med röstresurserna. Orup mest med dansrörelserna. Och Strömstedt gör som bäst i att låta bli både falsettsång och dansrörelser. En suggestiv version av Sista morgonen tillhör en av konsertens snyggare akter. Men annars är det mest foten på gaspedalen på den där bilen som har fått ny lack och vassare motor men ändå härstammar från 1990-talet. Låtarna smyckas ut och förlängs. Blåsinstrument varvas in. Takten tas ner för att ökas igen. Gitarrerna byter färg. Men popen förblir opretentiös, rak och enkel. Och popposerna stannar vid gitarrörelser som för att förstärka varje ackord.
Den självklara avslutande sången är den där mesta fotbollssången om att gräva guld i USA. Till bilder från Rålambshovsparken 1994. Glenmark, Eriksson, Strömstedt har hittat tillbaka till när de var som bäst. Och visat att de är minst lika bra. Och i Vadstena ikväll har de stannat världen en stund.