Monica Wilderoths nyskrivna pjäs Fallfrukt handlar om en kvinna som är barn till en missbrukare. Skadad av uppväxten löper hon risk att gå samma väg men har ambitionen att göra en klassresa till ett bättre liv. Wilderoth har skrivit manus och spelar själv i en dryg timme lång monolog, väloljad som en nyservad åtta-cylindrare och omöjlig att värja sig emot. Det vill man inte heller.
Nej, tvärtom är jag fastnaglad vid hennes berättelse om flickan som sitter med sina knubbiga, små händer hårt knutna och iklädd shorts mitt i vintern. Jag känner hennes panik inför ”soc-tantens” genomborrande blick, följer andlöst utlåtandet och hoppas liksom flickan på ett mirakel, men vet liksom hon innerst inne att det aldrig kan bli fråga om något annat än ”oönskad, vanskött och lämnas till fosterhem”. Precis när det blir nästan outhärdligt, vänder rutinerade Wilderoth på kuttingen, blir vuxen, drar ett rått skämt om ännu en läkare, ytterligare ett självhjälpstest och en ny terapi.
Hon är osentimental, faller aldrig för några melodramatiska knep eller hjärtnupna genvägar och slår därmed knock out i mellangärdet på sin publik. När hon taktfast och nästan muntert till tonerna av Michael Jackson berättar hur hon som ung tjej faller till föga för en äldre mans sextjat, finner sig penetrerad mot sin vilja, skuldbelägger och förklarar för sig själv att nej kan bli ja genom den faktiska fysiska tyngden av en manskropp, ja då famnar Wilderoth hela den ojämlika sexuella kontext som flickor alltjämt tvingas förhålla sig till. Det är genialt av henne att använda ett sådant försåtligt milt anslag för slutackordet blir explosionsartat.
Greppet och det sceniska tilltalet känns helt rätt. Wilderoth bryter ideligen med teaterillusionen, använder sig av en fragmentarisk texttyp inom vilken hon ändrar och inflikar, gasar och stannar upp, vänder sig ut mot publiken och vrider på replikerna efter våra reaktioner, växlar mellan karaktärer, tonlägen och perspektiv. Minnesbilder och slagordsmässiga imperativ rinner som en fors ur henne. Effekten uteblir inte. Hon har skapat ett ”vi” med sin publik och vi ingår i hennes sammanhang.
Monica Wilderoth har utvecklats till att bli en av rösterna som tillsammans med Suzanne Osten, Susanna Alakoski och Åsa Linderborg för en viktig diskussion om klass och samhälle ur barnens perspektiv. Med fingertoppskänsla tar hon sig an barnet som aldrig fick vara barn och skammen som kommer sig av att man sträcker ut sig ut efter någon och inte blir mottagen.