I samma tidsålder och tidsanda som kollektivet Stolplyckan byggdes och livet på allvar kittlade loss i orangeblommiga tapeter och måndagsångestrealism, hade Nationalteatern sina glansdagar. Proggen broderade texter om fylla, förort och fabriksarbete med tydliga vänsterpolitiska över- och undertoner.
Närmare ett halvsekel senare har låtarna blivit kult, liksom den spelstil som handlade mer om hellre än bra. Samtidigt har den senare förändrats i likhet med större delen av banduppsättningen. Publiken i Folkparksteatern, Gamla Linköping bjuds på rökig proggrock med överhettade basgångar i ett försök att föra 1970-talet in i 2010-talet. Den enda kvarvarande medlemmen från 1970-talet, Ulf Dageby, delar sång med Mattias Hellberg och Matilda Sjöström och även om det förfinade framförandet aldrig varit Nationalteaterns grej, blir sången ofta lite entonig, som ord som ska fram i samma takt eller som ett pålagt, frammanat uttryck i en rak linje förbi basgångar och trummor. Dageby börjar några sånger med att recitera deras inledande strofer, Sjöström levererar texter om livet i stadens ytterområden och Hellberg för in tamburin och maracas som positiva inslag mot det monotona.
I konsertens första akt jobbar Nationalteatern hårt mot ljudproblem, i den andra lyckas man bättre. Ändå är det inte här och nu som gör konserten, utan Nationalteaterns kultstatus i proggen och därmed hur deras sånger – oavsett om de handlar om översättningar av Dylan, omoraliska schlagerfestivaler eller om att livet är en fest – finns i publikens minne alltsedan de spelades på raspiga skivor i kollektivhusens tidevarv.