Festival
Future Echoes
Runt om i Norrköping 16/2-18/2
Spelställena för festivalen är nästan lika många som artisterna. Du kan upptäcka musik i Hörsalen, på Harrys, på Café Tassen, på Dynamo, på Skandiateatern, på Enoteket bland annat. Artister och grupper från 15 länder runt om i världen förgyller under tre dagar februarimörkret med världens vackraste konstform.
Jag började på Dynamo under torsdagskvällen. Cheap Tobacco från Polen var en trevlig bekantskap med sin melodiösa svängiga poprock. Redan där är hela syftet med festivalen uppfyllt. Skulle jag någonsin ha lyssnat på Cheap Tobacco från Polen annars? Självklart inte. Kommer jag fortsätta lyssna på Cheap Tobacco från Polen? Antagligen inte. Men nu har jag sett band från Polen. Har du?
Det bästa (och för artisterna värsta) med en sån här festival är utbudet. Det händer något hela tiden. Gillar du inte det du hör eller ser går du bara vidare till nästa scen.
Sarah MacDougall från Kanada visade mig vad en intim spelning är. Jag kommer in i ett litet rum med kanske åtta andra personer där MacDougall med sin gitarr sjunger dagboksverser från hjärtat. En otroligt häftig, och lite obekväm, upplevelse. Men hon tycks trivas, hon pratar glatt och skämtar mellan låtarna. Men trots den minst sagt intima stämningen, och trots den ska vi säga blyga publiksiffran, Sarah MacDougall var en väldigt trevlig bekantskap. Tänk dig en Laleh, fast med mindre attityd och keps och mer texter om vargar.
Hua Li, även hon kanadensiska fick känna på utbudets förbannelse. Efter att ha läst om hennes ”revolutionerande rap” som enligt beskrivningen skulle få min rumpa att skaka och skära genom mina ben så var jag ju minst sagt nyfiken. Men med beats och bas som inte tar sig in under huden, och med en sång som var lite sisådär så gick jag vidare.
Välkommen upp på scen Gareth Dunlop från Irland. Radiovänlig pubrock med smittande melodier. En låt vid namn ”Train Driver” var något alldeles extra och den stunden jag tar med mig från kvällen.
Future Echoes är ett välkommet inslag i en musikstad som sett bättre dagar. Det finns all potential för festivalen att växa. Jag tror man behöver bjuda in lite mer etablerade namn för att det verkligen ska lyfta. Det är ingen slump att fler personer ser IFK Norrköping än IK Österviking.