Betyg 5
Kent
Saab Arena, Linköping, 23/9
Förväntningarna i Saab Arena är enorma. Och de byggs på undan för undan av nedräkningen på klockan på scen (med ett inte helt oväntat jubel när det är sju minuter och fyrtiosju sekunder kvar). När klockan slår noll och trumslagaren dyker upp på skärmen vet inte jublet några gränser, och när Kent går upp på scen till körens version av refrängen till "Gigi" finns det inget som kan stå emellan Kent och en total succé.
Kent har aldrig varit ett band som gjort mycket för att blidka sin publik när det kommer till att välja låtar till sina konserter. I ett av kvällens få mellansnack kommenterar Jocke Berg låtvalet med att de haft svårt att välja, men till slut kommit fram till att spela låtar som de själva älskar och definierar bandet. Publiken får därför ett par mer udda nummer under kvällen.
Och möjligen är det också därför som inledningen blir lite trevande. Med undantag av en strålande "Berg & dalvana" dröjer det femtio minuter innan konserten verkligen börjar att kännas. Men då känns det å andra sidan ordentligt.
Från och med "Egoist" så går det inte längre att ha några invändningar. Allting, precis allting är förkrossande bra. Publiken får sina våta drömmar uppfyllda av "Kärleken väntar" och "Ingenting" är en elektronisk fest där Kent låter mörkare än någonsin. "Musik non stop" blir sen ett suggestivt mästerverk.
Hela konserten ackompanjeras av ett sanslöst snyggt användande av videoskärmarna som omger scenen. Frågan är om någon scen någonsin varit lika perfekt i synk med det band som står på den. Kent har inte sparat något krut på att ge en riktigt värdig avslutsföreställning.
Avslutningen av konserten är lika självklar som precis alla kunnat förvänta sig. Det blir en helt magisk "Mannen i den vita hatten (16 år senare)". Då äntligen börjar också sittplatspubliken att inse vad det är vi är med och bevittnar och ställer sig upp. Låten har under större delen av Kents karriär varit den givna avslutningslåten, men den här gången blir det ytterligare ett extranummer. Bandet kommer upp på scen helt klädda i vitt och framför en underbart vacker "Den sista sången".
Kent må vara på väg att dö, men de kunde knappast ha gjort det på ett bättre sätt än så här.