James "Mad Dog" Mattis" (till höger) i Irak 2011.
Den fyrstjärnige generalen och förre amerikanske försvarsministern James “Mad Dog” Mattis bar liksom hans soldater alltid med sig den romerske kejsaren Marcus Aurelius “Självbetraktelser” (år 180 efter Kristus) med sig ut i fält. Han har kallats “krigsmunken”, ogift fram till 72 års ålder har han ägnat sitt liv åt att studera kriget och Mattis hem har beskrivits som ett enda stort bibliotek omfattande hela 7 000 volymer.
Mattis har sagt att om Alexander den store skulle komma tillbaka i vår tid och se våra krig, så skulle den berömde makedoniske fältherren, trots över 2 000 år av vapenteknologisk utveckling, konstatera att det inte var något nytt under solen. Utmaningen i krig är alltid att lära känna och förstå sin fiende. Alexander stred mot perser och indier som uppfattade världen på ett helt annat vis än han själv, på samma sätt som Mattis försökt förstå talibaner och IS-krigare under sin militära karriär.
Alexander den store som Jean-Simon Berthélemy tänkte sig honom 1767.
Daniel Hermansson beskriver i förordet till “De kom, de såg, de segrade” hur han var en högst medelmåttig elev vars största intresse var Vita Hästen, men att upptäckten av de belgiska och franska serietidningsböckerna om “Tintin”, “Lucky Luke” och framför allt “Asterix och Obelix” breddade hans horisont och tidsuppfattning. Det fanns ett spännande förflutet att utforska!
Ringarumsonen Daniel Hermansson debuterar som författare med den populärhistoriska "De kom, de såg, de segrade".
Gymnasieläraren Hermansson är bekant för den populära Historiepodden som han driver tillsammans med kollegan Robin Olovsson. Det de gör har han beskrivit som “pojkrumshistoria" med fokus på svärd, fanor och krutrök. Nu lämnar han pojkrummet och ger sig ut på antikens blodiga slagfält. Författardebuten har ett etos, Hermansson vill att vi ska minnas och ständigt återvända till antiken för att förstå oss själva.
Det ligger mycket i det. Den amerikanske svenskättlingen, historikern och antikenkännaren Victor Davis Hanson har försökt visa hur den västerländska civilisationens växande militära dominans genom historien beror på ett dynamiskt system av folkets samförstånd med de styrande och en tradition av självkritik, sekulariserat förnuft, religiös tolerans, individens frihet, yttrandefrihet och marknadsekonomi, som har sina rötter i antikens Grekland.
Hermansson påminner om det uppror som blev bland landets historielärare och lärde när vår “skolvårdande” myndighet Skolverket för ett par år sedan fick för sig att stryka all undervisning om antiken i grundskolan. Själv kommer jag aldrig glömma när min egen historielärare Hans-Erik Wernersson, en synnerligen god berättare, på Hagaskolan i Norrköping passionerat föreläste om greker och romare i timmar, om deras politiska system och militära bedrifter.
Gallern Vercingetorix kapitulerar för Julius Caesar. Målning av Lionel Royer från 1899.
Hermansson skriver om fyra av antikens stora fältherrar, Alexander den store, Hannibal Barkas, Scipio Africanus och inte minst Julius Caesar.
Är det mäktiga män som formar historien? Det kanske är mer än så, men visst finns det poänger med att hänga upp det förflutnas händelser på enskilda personer. Den skotske historikern Thomas Carlyle tänkte sig att historien utgörs av “hjältars” handlingar, allt från Muhammed till Dante, Luther till Napoleon. Nyckeln till historien är utifrån dessa människors sätt att närma sig och forma världen, hur de uppfattade tillvaron och handlade därefter.
Hannibal Barkas med sina stridselefanter. Fresk av Jacopo Ripanda från 1510 i Capitoline-museet i Rom och illustration av Heinrich Leutemann från 1866.
Hermansson ringar in sina krigare utifrån deras liv, vännerna och fienderna, och de sociala, kulturella och geopolitiska sammanhang som omgav dem. Men en betydande del av boken ägnas åt strategier, slagordningar och vapentekniker, något som mest passar den militärt (över)intresserade. Det kan bli något långrandigt, men det finns spännande inslag som väl för oss tillbaka i tiden, som när Alexanders soldater för första gången får se indiernas anstormande stridselefanter eller hur karthagen Hannibals nu utdöda skogselefanter var ett fruktat vapen mot romarnas legioner.
Som författare har Hermansson ännu en bit att gå, en del av det han skriver blir mer redovisande än gestaltande, men det finns också stor potential i riktigt vackra formuleringar, som här om en romersk diktators sista dagar:
“Efter hand drog sig Sulla tillbaka till villan i Kampanien för att skriva sina memoarer. Med leversvikt och kroppen full av ruttnande sår täckta med livliga maskar, dog han år 78 f.Kr. vid 60 års ålder, med den transsexuella älskaren Metrobius som enda sällskap.”