Läraren och Finspångsbon Anna Hellerstedt skriver om flyktinglängren i Doverstorp i den nya antologin "Någonstans i Sverige".
Ett av mina bästa journalistminnen var när jag som lokalreporter i Finspång en tidig lördagsmorgon för 13 år sedan följde med på en guidad tur bland lämningarna efter det gamla flyktinglägret i Doverstorp, vackert beläget vid Glan. Det var jag och en samling elever som visades runt av Arno Aarna, som själv kom dit som båtflykting från Estland när han bara var nio år gammal.
I Forum för levande historias nya antologi “Någonstans i Sverige” (efter Jolos berättelse) skildrar kultursociologen Lars Lagergren, läraren Anna Hellerstedt och Jan-Erik Svenblad, ordförande i föreningen Doverstorps Flyktingläger, lägrets historia.
Rimligt nära och tillgängligt från både Linköping och Norrköpings uppfördes det som ett utrymningsläger avsett för 1 500 människor ifall städerna skulle flygbombas. När kriget inte drog in över Sverige och Östergötland, men behovet av att ta emot människor på flykt växte, gjordes det om till ett läger för flyende från Baltikum och Polen. Omkring 8 000 människor levde där i perioder mellan 1944-1946. En del av dem var judar och antisemitismen var utbredd bland flyktingarna som inte var det.
Jan-Erik Svenblad visar lamningarna efter flyktingförläggningen i Doverstorp.
Omständigheterna i det taggtrådsomgivna och väktarbevakade lägret var tuffa, flyktingarna bodde trångt i de 150 barackerna, men självaste Alva Myrdal engagerade sig i att förbättra deras tillvaron genom att bland annat se till att de fick bättre kost. Stora initiativ togs också av flyktingarna själva och både en skola med språkundervisning på engelska, svenska och polska samt en systuga inrättades.
Självaste Alva Myrdal engagerade sig i flyktingarna i Doverstorp.
Förhållandet till lokalbefolkningen var blandat, först skrämdes de ensamkommande kvinnorna av de svenska ungkarlarnas nyfikna och lystna blickar, men förbindelser, romanser och rena äktenskap blev det vartefter. Många flyktingar lärde sig svenska snabbt och kunde börja arbeta, ofta på Svenska Metallverken i Finspång och de stannade kvar. Andra återvände till sina forna hem när kriget var slut, medan de hundratals som var så psykiskt och fysiskt sargade att de flyttades till andra läger sedan levde sina liv i en skuggtillvaro, här eller i andra länder, som Israel.
En betydligt mörkare historia berättar historikern Johan Perwe om journalistiken och mediesituationen i Linköping under 1930- och 40-talet. Han har skrivit uppmärksammade böcker om nazismen i Norrköping och Linköping och har tidigare skildrat Correns bruna förflutna. Under ledning av den pronazistiske chefredaktören Eskil Ridderstad intog tidningen, både på ledar- och nyhetsplats, en högst politiskt och moraliskt tveksam och dessutom ovanlig hållning bland svenska dagstidningar (de flesta höll på de allierade) under perioden.
Historikern Johan Perwe skriver om den "bruna" mediesituationen i Linköping på 1930- och 40-talet.
Östergötland befann sig då knappast i medieskugga, radioapparater var lika vanliga här som i Stockholm och dagstidningarna växte ännu. Trots, eller kanske på grund av, att Corren ignorerade och förminskande rapporter om judeförföljelser i Nazityskland och använde sig av propagandistiska tyska nyhetsbyråer för att ge sin bild av vad som hände ute Europa växte tidningen kraftigt, från 24 000 prenumeranter 1933 till 36 000 vid krigsslutet, och många av dess pronazistiska medarbetare kom sedan att arbeta kvar på tidningen långt in på 60-talet.
Under chefredaktör Eskil Ridderstads ledning intog Corren en pronazistisk hållning under 1930- och 40-talet.
Det lantliga och konservativa Linköping med svag arbetarrörelse och utbredd bolsjevikskäck var mottaglig för bruna idéer och ett flertal nazistiska tidningar etablerade sig i den lilla residensstaden. Nationalsocialistisk Tidning och Klingan hade gemensam redaktion i Linköping under 30-talet och nazistiska tidningar som Dagsposten, Dagens Eko, Folkets Dagblad, Den Svenske samt den tyska bildtidningen Signal gick att köpa hos tobakshandlarna. Tyska informationscentralen i Stockholm spred den nazistiska Tyska Röster i hotellobbyer, på caféer och i andra offentliga miljöer.
Det fanns förstås andra tidningar som liberala Östgöta-Tidningen, Folkpartiets röst, som var högst velig i förhållande till nazismen, medan socialdemokratiska Östgöten (dagens Folkbladet) liksom kommunistiska Östergötlands Arbetartidning (med en upplaga på 10 000!) höll en stenhårt konfrontativ linje.
“Någonstans i Sverige” rymmer givetvis också många skildringar från andra delar av riket under andra världskriget, tillsammans utgör de en reflekterande mosaik som ger oss en bättre bild av vad vårt land var då och vad det har blivit nu.