Opera
"Breaking the waves"
Musik: Missy Mazzoli. Libretto: Royce Vavrek
Dirigent: David Björkman.
Regi: Ylva Kihlberg.
Scenografi, kostym: Bente Rolandsdotter.
Sångsolister: Josefine Mindus, Jonah Spungin, Ebba Lejonclou, Helgi Reynisson, Elisabeth Jansson, Mattias Gunnari, Gustav Johansson.
Skandinavienpremiär Vadstena-Akademien, Vadstena slott.
22/7 - 10/8
Den här operan har redan uppmärksammats internationellt. Amerikanska kompositören Missy Mazzoli har prisats för detta och andra verk de senaste åren.
Att göra opera på en känd regissörs film ger förstås uppmärksamhet och nyfikenhet. Går det verkligen? Lars von Triers skruvade historia om en kvinnas utsatthet i en calvinistisk, sträng miljö i västra Skottland, är i mina ögon en lite väl krystad och mindre trovärdig berättelse.
Men i operans värld är ju temat ofta omöjlig kärlek, extrema karaktärer, våld och överdriven passion. I operan finns också möjlighet att renodla känslor, fördjupa den inre monologen och framförallt att stilisera ett komplicerat skeende med ganska enkla medel. Allt sådant som gynnar denna historia.
Transponeringen från film till opera fungerar. Operan är bättre än filmen.
Den viktigaste skillnaden i tolkningen är att huvudpersonen Bess lyfts fram. Allt kretsar kring hennes vånda, hennes längtan och upplevelse av otillräcklighet. Hon är både svag och stark. Klok och förvirrad.
Denna sammansatta gestalt tolkas hängivet och engagerat av Josefine Mindus. Det är verkligen ett kraftprov hon utför. Och sången bär, genom extrema känslor, genom våldet och bönen.
För religionen är en viktig del i detta. En ritual eller kult som blir destruktiv i sin kollektiva psykos. En manskör gestaltar det. Det är tunga och kraftfulla sångpartier. Speciellt slutkören då även kvinnorna ansluter och förstärker till en formlig, ond extas.
Dramats manliga huvudroll blir inte så tydlig. Jag hade gärna hört mer av honom. Liksom i filmen förblir den rollen en gåta. Alla sånginsatser håller hög nivå. Starkt intryck gjorde den mänskliga Dodo (Ebba Lejonclou) och den onde prästen (Gustav Johansson).
Musiken följer och driver dramat tätt och intensivt, likt mycket välskriven filmmusik. Ljudbilden överraskar ofta och klanger varierar mycket. Men tematiskt och melodiskt förblir den anonym. Det tonala språket har ingen stark kärna eller egna motiv som sätter spår.