Skönlitteratur
Gerda Antti
Alla mina dagar
Albert Bonniers förlag
Gerda Antti fyller 93 år i sommar. När hon funderar över döden är den nära och påtaglig. Och fullkomligt obegriplig. "Vad blir det av mig?" är frågan som hon ställer. Antti har alltid skrivit utan krusiduller. Det gäller också hennes nya bok. Uppställd som dikter möter hennes raka text läsaren från knappt 100 sidor. Men det är inte poesi hon har skrivit, det är slitstark prosa om det som människan alltid har grubblat över: "varför, varifrån, varthän?". De tre orden avslutar också boken.
Med smärtsam närvaro beskriver Antti en mycket gammal människas dagar och tankar, där hon avverkar timmarna i total ensamhet med patiens och korsord och pysslande med den där kroppen som hon släpar på och som måste ha mat och sömn. Telefonen tiger, därför att alla som hon har älskat är borta. Hjärtat bär sig åt. Var gång det gör sina oväntade skutt tänker hon: ska jag dö nu?
Bokens gamla kvinna vet att hon har en själ, det är bara det att den inte alltid är på plats där inne i bröstet. Och hon vet att hon ansvarar för de där korta timmarna som är livet. Tanken att allt en dag bara försvinner vill inte gå in i skallen. I stället ser hon livet som våren; något som vänder åter.
Svärorden skulle hon inte klara sig utan. Hon tackar Gud för dem. Men är det något som hon tycker är tröttsamt så är det att vara trevlig. Med skaparen har hon förresten direktkontakt: "Är du där?" frågar hon. "Alltid där", blir svaret. Ett svar man blir så himla lycklig över.