Att ta sig an Mattias Alkbergs karriär är ett hyfsat mastigt projekt. Han har släppt 28 skivor, de flesta med en skevande kombination av rock och punk, och åtta böcker. 'Alla är sämst' avgränsar sig till solokarrärien. Samtidigt är programbladet tydligt med det är en föreställning helt utan handling.
Det sistnämnda stämmer verkligen, och det som sker emellan låtarna är mest förvirrande - det består huvudsakligen av monologer av Mattias Alkberg och skådespelaren Kristine Gulbrandsen. I några fall går det att tyda kopplingen till låtarna, men oftast känns det mest som en separat uppvisning i gatupoesi.
I musiken ger Mattias Alkberg sitt yttersta och är i bra form. Dessutom är femmannaband han har med sig så bra att det emellanåt nästan blir provocerande - när en förkrossande tung version av "Fotografiskt minne" ställs mot stunder när hela ensemblen ägnar sig åt kollektiv primalskriksterapi är det enkelt att sitta och stilla önska sig mer av den ena varan.
Föreställningens höjdpunkt är den vemodiga monologen som leder in i en sorgset uppgiven version av "Helg igen". Tillsammans blir de ett blödande mästerverk om ensamhet.
Musiken och låtarna är tillräckligt bra för att väga upp det mest konstiga. Avslutningen är fantastisk med en arenarocksversion av "Stockholm", komplett med saxofon.
Som helhet är 'Alla är sämst' ett mäktigt verk. Och det känns befogat att ställa sig frågan - "Vad var det egentligen jag precis var med om?". Och det är kanske där någonstans som föreställningens storhet ligger. Den är svår att få grepp om. Men har åtminstone väckt något och ruskat om.