Konsert
Fånga mig!
Östgöta Blåsarsymfoniker: Filmmusik och Tarabband.
Dirigent och arrangemang: Johan Landqvist.
Betyg: 3
Crusellhallen Linköping 28/10
Att höra filmmusik från en scen kan ge känslan av att det saknas något. Här fick vi nöja oss med några stillbilder från respektive filmklassiker. Vilket ändå var bra eftersom det stärkte minnet.
Det oförglömliga kvinnoansiktet i Fellinis "La Strada". Den sentimentala melodin på trumpeten. Melodi och skådespel hänger ibland ihop på ett magiskt sätt.
Signaturen till serien "Mission impossible", drivande latinrytmer och ett tätt gitarrsolo. Förflyttade mig direkt till barndomens 60-tal och den svartvita TV-rutan. Tänk vad musik kan göra.
Johan Landqvist är entusiasten som med sina arrangemang av filmmusik ledde oss in i denna värld. Dock inte med helt stadig dirigenthand.
Bäst i första avdelningens filmpotpurri var John Williams svit ur filmen "Catch me if you can". Inte typisk musik för denne kändis. Hans pompösa orkestermusik har bildat skola för en schablon, eller ljudtapet som vi har alldeles för mycket av.
Här var det något annat; 60-talets jazzkänsla med avancerad, dissonant harmonik och ett flödande altsaxsolo som påminde om den tidens storheter inom jazz. Väl framfört, spänningsfyllt och kontrastrikt.
Tarab är ett arabiskt ord för en extas eller förhöjd känsla som kan uppnås genom musik. Att döpa sitt band efter detta antyder gott självförtroende. Bandet ifråga, från Malmö, lever kanske inte riktigt upp till detta.
Men spelglädjen och det täta samspelet var inte att ta fel på. Sju säkra musiker mötte här en blåsorkester på stora scenen. Ett experiment som utgick från arrangemang av gruppens violinist och kompositör Filip Runesson och som Johan Landqvist sedan anpassat vidare för dessa blåsare.
Jag har hört Tarabbands skivinspelningar. Men blev inte riktigt klok på om orkestern i bakgrunden, med den större ljudbild det innebar, verkligen tillförde något?
Det var vackra klanger på sina ställen. Fint fiolspel. Fett och kraftfullt. Men lika ofta grötigt och odistinkt. Jag hade önskat mig ett luftigare arrangemang som släppte fram Nadins vackra röst. Mer dynamik och variation. Crusellhallens akustik är också svår så fort man ställer in en förstärkare på scenen.
Lovvärt, och en ovanlig kväll, men hellre dessa gungande rytmer i en svettig klubblokal.