Vårens och dödens gudinna Proserpin (Maria Vrang) besjunger den vackra jorden för skogsväsendena (Hanna Vrang och Rebecka Herstek).
Opera
Operagruppen Figaro
Operan ”Proserpin” av Joseph Martin Kraus och Johan Henrik Kellgren
Regi: Sofia Gregersen
S:t Hans församlingshem i Linköping 1/10
Vid lördagens premiär ställdes publiken inför både 1700-talets och antikens sätt att förmedla en berättelse, och i sådana lägen kan det ta en stund innan dramats rytm och lyssnar-våglängd hittas. Handlingen i ”Proserpin rör sig kring människor och gudar ur den "grekiska mytologin, här finns lite drag från den välkända historien om Orfeus. Lyckas man hantera annorlunda och kanske daterade uttryckssätt så kan belöningen bli att man nås och berörs av samma universella budskap som antikens och 1700-talets människor gjorde – det är i sanning fascinerande!
Vid entrén fick vi en skriftlig sammanfattning av de olika scenerna, ett utmärkt och meningsskapande initiativ. Ibland är det annars snårigt att höra texten och förstå vad som händer, i synnerhet eftersom det gängse vokalidiomet inom operagenren vårdar sig långt mer om klang än om artikulation.
Växtlighetens gudinna Ceres (Sofia Gregersen) saknar sin dotter Proserpin. Atis (Helena Lundberg) och skogsnymfen Cyane (Margaretha Friman-Leckström) försöker trösta.
Kraus musik är till stor del byggd av wienklassicistiskt standardmaterial (han kallas ”den svenske Mozart”). ”Proserpin” var lättlyssnad och förmedlade många känslolägen. Då och då kontrasterades de behagfulla tongångarna av en djärvare kromatik, något som skruvade till expressiviteten.
Gudarnas gud Jupiter (Gyuri Barabás) vill att alla gudar sluter fred med varandra.
De kvinnliga sångarnas röster låg alla i ett högt register. Av soloinsatserna minns jag särskilt Sofia Gregersen i rollen som Ceres samt barytonen Gyuri Barabas som gestaltade Jupiter. De hade båda såväl god teknik som klanglig bärighet genom hela registret. Men alla sångare gjorde ett gott jobb, duetter och ensemblepartier lät strålande.
Ceres (Sofia Gregersen) ber ryktets gudinna Fama (Sofie Rönnberg) om hjälp att hämta tillbaka Proserpin från underjorden.
Vilket arbete som ligger bakom allt detta! Musikerna imponerade, deras betydelse är givetvis central. Orkestersatsen hade kokats ner till piano, flöjt och cello samt en cembalo i recitativen.
Dödsguden Pluto (Olle Rosin) intrigerar med Cyane (Margaretha Friman-Leckström).
De gånger jag haft förmånen att bevista föreställningar med Figaro har publiken alltid suttit på båda sidor om spelplatsen, det är alltså inte fråga om en scen i vanlig bemärkelse. Det kan vara en fördel: man kommer nära och känner sig ofta tilltalad; samtidigt är det mycket av aktörernas ryggtavlor man får se, oavsett var man sitter. Så bra då att dessa – liksom resten av aktörerna – var så vackert klädda: överdådiga och färggranna krinoliner och kostymeringar gjorde föreställningen till en fest även för ögat!