Konsert
Östgöta Blåsarsymfonikers galakonsert
Solister Emmi Christensson och Loa Falkman, dirigent Anders Berglund
Betyg fyra
Crusellhallen i Linköping 5/1
Blåsarsymfonikerna har även till vardags en stor och hängiven och trogen publik. Denna gång fick man ytterligare hjälp av några extra dragande namn.
Sopranen Emmi Christensson har nog inte ännu nått den svenska publikens medvetande på samma vis som folkkäre Berglund och dito Falkman gjort, men om det finns någon rättvisa i världen så kommer hon att göra det.
”Skrattarian” ur Strauss´ ”Läderlappen” sjöng hon med fjäderlätta höjdtoner, betagande och tilltalande. Minnesvärt var också det hon gjorde med kärlekstemat ur ”Gudfadern” och Coldplay´s ”Could it be worse”, lite överraskande i sammanhanget men ett välgörande avbrott bland musikal- och operanumren.
Hennes röst och sätt att sjunga visar på en uppenbart rikt utrustad naturbegåvning. Henne vill vi gärna höra igen!
Falkman som konferencier var en självklar estradör med stora gester och en del publikfrieri. Han är duktig på det han gör, men vissa humorinslag drevs för många varv, och somliga monologer kändes som balansakter han nätt och jämnt tog sig ur. I några fall visste han nog inte alls vad det var för musik han presenterade. Efter sin långa karriär sjunger han dock fint fortfarande, särskilt i det vokala mellanregistret. Toreadorarian ur ”Carmen” var inte dum.
Blåsarsymfonikerna levererar alltid skickligt och pålitligt. ”Festuvertyr” av Sjostakovitj hade fina insatser av träblåsarna. Morricones musik ur filmen ”The mission” var en av konsertens höjdare, med ursnyggt solospel av oboisten Blanca Sans.
Att FN:s barnkonvention nyss upphöjts till svensk lag uppmärksammades med tre sånger om barn – fint och påpassligt i sin enkelhet. Christenssons ”Mio, min Mio” beledsagades varsamt och säkert av Berglund och blåsarna – hur vackert som helst!
En särskild eloge vill jag ge till den genomtänkta repertoaren. Ett par macho-nummer som ”Delilah” och ”My way” kändes umbärliga, men i stort var det en fin och varierad blandning, med arrangemang av högsta klass.
När extranumret, duetten ”The prayer” inleddes fick jag onda aningar, eftersom jag upplevt flera kalkontagningar av Andrea Bocellis paradnummer – men jag oroade mig i onödan: det lät riktigt bra från alla håll, även om det kranades på alldeles för mycket efterklang i mixerbordet.