Böcker
Staffan Bjerstedt
“August Blanche – teaterman, författare och politiker”
Ekström & Garay
I dag är August Blanche närmast bortglömd, trots att han långt efter sin levnad var en både namnkunnig riksdagsman och författare. Blanches böcker var mer lästa än den populära och uppburna Selma Lagerlöfs och långt in på 1940-talet spelades hans pjäser regelbundet. Men tiden hann ifatt den framsynte Blanche, sista gången nationalscenen Dramaten satte upp något av honom var det “Hittebarnet” (1847) 1989 till som bäst ljumma recensioner.
Med biografin “August Blanche –teaterman, författare och politiker” gör Staffan Bjerstedt sitt bästa för att lyfta fram en människa, ett författarskap och en politisk gärning som fallit i glömska.
Blanche föddes i Stockholm 1811 som oäkta son till prästen Mårten Christoffer Bergvall. Tjänsteflickan Catharina Hedberg var hans älskade mor, men fadern beskrev han som skrämmande auktoritär, även om dennes pengar kom till stor nytta för honom. Blanche växte på så vis upp i skilda världar. Han bodde med modern och styvfadern Johan Blanck, en hantverkare, och tog dennes ursprungliga vallonska efternamn som sitt eget. I övrigt gick Blanche inte i styvfaderns fotspår, utan studerade med sin biologiske fars ekonomiska stöd humaniora och juridik i Uppsala.
Blanche kom inte att verka som jurist utan gav sig i stället in i journalistiken. Han var en kännetecknande stridbar redaktör och skribent på liberala Freja och blev känd för sin skarpa kritik av Carl Jonas Love Almqvists nu klassiska kortroman “Det går an” (1839). Almqvist, som själv var medarbetare på Aftonbladet, tog upp pennan till sitt försvar och efter att ha fäktats hätskt i spalterna utmanade Blanche Almqvist på pistolduell, men det hela slutade i stället med att han spottade honom i ansiktet.
Genom sitt fadersarv kunde Blanche sedan lägga år på att disciplinerat och med mycket hög fart spotta ur sig pjäser, lustspel och vartefter romaner. Som författare var han mycket populär även om de först så varma kritikeromdömena svalnade med tiden.
Bjerstedt framhåller Blanches förmåga att syna och driva med samtiden. Inte minst var han den store Stockholmsskildraren som fångade stadens liv och utveckling under tiden mellan Carl Michael Bellman och August Strindberg, både den borgerliga småstadsidyllen och de smutsiga bakgatornas fattigdom och brottslighet. Blanches kanske mest kända pjäs är lustspelet “Ett resande teatersällskap” (1848) som blev en tv-serie i Sveriges Television 1972. Därifrån kommer den ofta citerade repliken “Fan må vara teaterdirektör!”. Som ordkonstnär lär Blanche också varit allra först med att använda pejorativet “luspudel”(!).
Så småningom blev Blanche liberal riksdagsman, först för Lantmannapartiet och därefter för Nyliberala partiet. Bjerstedt visar hur Blanches dubbla bakgrund gjorde honom till en perfekt politiker i en föränderlig tid. Han var ingen flitig motionär, utan stred för sina frågor främst i podiet med sina vassa tunga.
Blanche drev tidigt frågan om allmän och jämlik rösträtt, var republikan och stöttade den paramilitära skarpskytterörelsen som beväpnade svenska folket (på den tiden var allas rätt till vapen en demokratisk och liberal fråga), en föregångare till både värnplikt och hemvärn. Inte minst motsatte han sig aga och kroppsbestraffning, inom Försvarsmakten, skolan (vars undervisning han ville modernisera, bort med gamla döda språk som grekiska och latin!) och hemmet. Dessutom engagerade han sig för kvinnors rättigheter och avvisade med erfarenhetens hjälp påståendet om att dessa skulle vara mindre förnuftiga än män. I Blanches science fiction-komedi “1846–1946” (1846) skildrar han en framtid där kvinnorna till och med är överordnade männen.
Bjerstedt lyfter fram ett populistiskt (det i dag så förbjudna!) drag som måhända också ger sig till känna i Blanches satir, han vänder alltid folket mot eliten. När Blanche gick bort 1868 var det en stor händelse i Stockholm, men det var vanliga och enkla stadsbor som sörjde honom och de enda uniformerna som syntes i begravningståget var skarpskyttarnas.
Blanches författarskap är måhända daterat, men Bjerstedt visar det historiska värdet av hans samhällsskildringar och inte minst hur framsynta personer lade den kulturella och politiska grunden för det moderna Sverige.