Caroline Harrysson spelar Marja-Terttu i "Expedition kyla".
Teater
"Expedition kyla"
av Leea och Klaus Klemola i översättning av Anna Simberg
Regi: Jussi Sorjanen
Medverkande (utöver dem som nämns i texten): Tobias Almborg, Anja Rajić
Stora Teatern Linköping
Spelas till 2 april i Linköping, från 30 april till 28 maj i Norrköping
Expeditionen försvåras dock av diverse konfliktskapande kärleksförvecklingar bland expeditionsmedlemmarna. Dessutom finns förstås vissa praktiska problem med att dra en hel grillkiosk över inlandsisen, särskilt när isen tenderar att spricka.
"Expediton kyla" är Östgötateaterns nya komedi med finländskt manus och regi, i vildsint, lätt anarkistisk stil. Föreställningen bärs upp av sina tämligen skruvade rollfigurer. Jesper Barkselius och Maurits Elvingsson spelar med fin tonträff två män i funktionsoveraller, den beskäftige expeditionsledaren Piano respektive hans velige assistent Arijoutsi, vilken till skillnad från den ordentlige chefen vecklar in sig i kärleksaffärer.
Ann-Sofie Andersson-Kern, Emilia Jansson och Hani Arrabi gör roliga porträtt av de mentalt sett inte särskilt primitiva neanderthalarna. Kroppsligt sett är de magnifika, tack vare scenografen och kostymören Sanna Levo som har omskapat dem till enorma uppstoppade figurer påminnande om bilder av Himalayas snöman. Imponerande kostymer har hon även skapat åt de tre mänskliga och rätt bråkiga hundarna – Sven Angleflod, Marika Strand och Karl Sanner, som lyckas skälla fram sina repliker utan att orden går förlorade.
Sven Angleflod svarar också för ett stycke lysande queerkomik i sin dubbelroll som Pianos 78-åriga prostituerade mormor Nancy, grov i mun så det förslår och samtidigt ansluten till en droppflaska för att hålla sig vid liv,
Stundtals väldigt rolig, men också långdragen, tycker Tomas Håkansons om den nya komedi "Expedition kyla" på Östgötateatern.
Allt tycks alltså upplagt för en fin komedikväll, men blir det roligt? Stundtals väldigt roligt skulle jag säga, men allt emellanåt ganska långdraget.Vissa scener är riktiga pärlor, som när neanderthalarna dansar med myskoxar, eller när Caroline Harrysons lätt härjade grillkioskföreståndare Marja-Terttu ska bota sin olyckliga kärlek genom att lägga sig i en likkista.
Överhuvud taget fungerar samspelet mellan de skruvade karaktärerna väl i de mindre scenerna, medan masscenerna kan bli skrikiga och onyanserade. Ett annat problem är dramaturgiskt: pjäsen liknar mest en samling lösa scener med gemensamt tema medan grundidén om Grönlands nya turistmål hamnar i bakgrunden.