Teater
Minnesstunden
Manus, regi och skådespeleri: Tobias Almborg
Soppteater på Östgötateatern spelas i Linköping fram till den 23 mars
Till exempel i komedin "Rampfeber", som spelades på Östgötateatern för några år sedan, där dagens huvudperson Tobias Almborg spelade en kolerisk regissör som försökte hålla ordning på en kaotisk teatertrupp. Och på Dramaten i Stockholm gjorde Andreas T. Olsson stor succé i sin metateatrala monolog Sufflören för ett tiotal år sedan.
Även Tobias Almborgs egenskrivna monolog "Minnesstunden" kan beskrivas som metateatral. Sin utgångspunkt tar den i ett välkänt men sorgligt faktum - alla ska vi dö och så småningom ofrånkomligen även glömmas bort. Tobias Almborg uppträder här i prydlig mörk kostym som officiant vid en minnesstund för teaterns pensionerade skådespelare, hans gamle vän och kollega Göran. I tacksamt minne bevarad - eller? Det visar sig snart att med tidens gång har även de flesta som minns eller har arbetat med Göran hunnit lämna denna värld. Hastigt och (o)lustigt blir Tobias lämnad att hålla i minnesstunden på egen hand, ingen annan verkar ju bry sig.
Tobias Almborg gestaltar roligt sin rollfigurs stigande panik inför uppgiften. Han försöker berätta om Görans karriär - som tycks ha varit så där måttligt framgångsrik, mest biroller. Och så ett stort misslyckande som är svårt att prata om. I förbifarten får vi också en utförlig beskrivning av bakgrunden till det gamla skrocket att namnet på pjäsen "MacBeth" aldrig får uttalas på en teaterscen.
Så långt har man mest roligt, trots det tunga ämnet. Ingen i publiken riskerar att tappa smaken för teaterbarens utmärkta potatis- och purjolökssoppa. Men så bränner det till och ett existentiellt bråddjup öppnas när Almborg modigt ifrågasätter premisserna för det som just pågår, den sociala konvention som en teaterhändelse faktiskt är. En fiktion som publiken låtsas tro på, skådespelaren Göran har ju aldrig funnits. Då är det som att en glipa öppnas i verkligheten och frågan är om publiken lika gärna kunde resa sig och gå hem. Än en gång visar sig den märkliga paradoxen att när teatern funderar som mest på sig själv lyckas den säga mycket även om verkligheten utanför.
Tobias Almborg stänger snart igen glipan och återgår till den fiktiva minnesstunden. Han hade gärna fått borra lite till i den obekväma terrängen.