Medverkande: Peter Johansson, Bruno Mitsogiannis, Per Andersson, Jessica Andersson, Joacim Cans, Thomas Vikström, Kee Marcello.
Inbjudan påbjuder pudelfrisyr, bandana och spandexbrallor. Men i Linköping är publiken svårflörtad på den punkten, även om några benvärmare och spray-dopade hår anas i köerna utanför Saab Arena. Desto mindre svårflörtad är samma publik när första rockriffet väl ljuder inne på arenan och 1980-talet spänner sina rockmuskler.
Rock of 80’s är en lite svårsorterad historia. Med Peter Johansson och Bruno Mitsogiannis vid mickstativen går tankarna till musikal och skolade röster som leker mindre välkammade rockstjärnor. Med Kee Marcello bakom elgitarren, och Joacim Cans och Thomas Vikström som huvudakter vill jag gärna tänka retro- revansch-revival. Och med Per och Jessica Andersson undrar jag om det är det här Diggiloo-stjärnor gör när det är för kallt att spela på borggården i Vadstena.
Men faktum är att det är att Rock of 80’s är lika delar av allt – artister som agerar roller bortom sina egna, sångare som spänner register och genrer, och så förstås: pudelperuker, bandanas och spandexbrallor. Cans spelar överlevnadshippie i första akten. Jessica Andersson övertygar som rockbrud, även om rösten ibland tvingas ner i lite för låga register. Bruno och Peter briljerar sångmässigt och passar givetvis på att slänga in några östgötska skämt mellan rockspänstiga framträdanden. Och Per Andersson, ja, han sköter mycket av mellansnacken på sitt nördiga, lite bortkomna vis.
Musikaliskt springer artisterna runt bland glamrockens alla superhits, och kryddar med några av hårdrockens mer namnkunniga melodier. Det är Europe, Bon Jovi, Van Halen, Extreme och Heart. Det är Motörhead, Guns n’ Roses och Kiss. Och det är REO Speedwagon, Gary Moore, Alice Cooper och Queen. Det är musik som bygger på tempo och fullständig igenkänning i en närmast fullsatt Saab Arena. Och det märks. Numera kortklippta frisyrer headbangar som om de hårdpermanentade lockarna fortfarande fanns kvar. Folk står i bänkraderna. Och händer formar hårdrockstecken och följer med i takten om vartannat.
Trots att showen varvar musik med ganska långa mellanakter tappar Rock of 80’s aldrig tempo. Falsettsången finns där och ljudbilden kraschar ibland i en alltför högt uppdriven diskant i arenan, men annars finns det få saker att klaga på. Mest positivt överraskande är just Jessica Andersson som levererar Hearts ”Alone” och Moores ”Out in the fields” som om hon aldrig gjort annat. Peter Johansson lever givetvis upp till varje förväntan och mer därtill. Och medan publiken övervägande lämnat 1980-talets attribut hemma, tas mycket igen i ett samspel mellan artister och åskådare som vibrerar av detta pudelrockiga årtioende.
