Ann-Sofie Andersson Kern springer sig igenom hela föreställningen utan att flämta en enda gång.
Teater
Jag springer
av Line Mørkeby i översättning av Daniel Rylander
Regi: Niki Gunke Stangertz
Scenografi & kostym: Magnus Möllerstedt
Skådespelare: Ann-Sofie Andersson Kern
Spelas 1-9 december på Östgötateaterns X-scen i Linköping, samt 29 april - 14 maj på X-scenen i Norrköping
Sjukdom, sorg och död har blivit populära teman i kulturen på senare år. Visst är det eviga ämnen, men skillnaden just nu är det uttalat självbiografiska. Sommarpratare och författare berättar gärna om sin sorg efter döda barn eller kärlekspartner, och behovet att ta del av det tycks stort. Det finns motreaktioner, till exempel blev en romanförfattare nyligen utskälld av en kritiker för att hennes bok om sin cancersjukdom var alltför privat.
Det är vad min tveksamhet handlar om när det kommer till "Jag springer". Föreställningen får många ögon att tåras, och jag är knappast ensam om att drabbas av hemska tankar om hur det skulle vara om mitt eget barn fick en svår sjukdom. Men är detta för privat? Är det konst eller snarare ett terapeutiskt redskap för sorgebearbetning?
Texten bygger på den danske journalisten Anders Legarth Schmidts blogg om dotterns död i leukemi och sin egen löpträning. Monologen utgår från nollpunkten, dotterns dödsögonblick, och utvecklas sedan dels i tillbakablickar på dotterns liv och sjukdom, dels i en framåtrörelse som skildrar den ständiga löpträningen, med det dubbla målet att bearbeta sorgen och kunna genomföra ett maratonlopp. Vi anar en utveckling, hur den sörjande modern från den totala fokuseringen på sorgen och dotterns minne sakta lyckas vända sig utåt och ta in andra människors existens.
Ann-Sofie Andersson Kern gör en enastående insats i "Jag springer", skriver vår recensent Tomas Håkanson.
Allt utspelar sig på ett löpband, tätt omgivet av publik. Ett löpband som inte bara tjänar till löpning, utan som scenografi och källa till ljudeffekter. Skådespelaren Ann-Sofie Andersson Kern springer sig igenom hela föreställningen samtidigt som hon, utan att flämta en enda gång, framför en lång utantilläxa med stark känsla och närvaro. Ett både fysiskt och psykiskt kraftprov. Det verkar som om löpningen hjälper henne i gestaltningen, när kroppen värker och lungorna svider kommer de stora känslorna fram nästan av sig själva.
Texten är tät och intensiv, Andersson Kern gör en enastående insats. Iscensättningen är både smart och känslig. Den som orkar med att utsätta sig för det svåra ämnet har en stark teaterupplevelse framför sig.