Den fluffiga fonden ser organisk ut. Genom föreställningen växlar scenrummet mellan grott-grått, morgon-blått men oftast rosa och rött som en livmoder.
Cirkus Cirkör har landat. Sveriges ledande nycirkuskompani väcker förtjusning, fascination och eftertanke på sina turnéer. Här på Stora teatern stickade de fred, ”Knitting Peace”, med sköna nystan och trassliga härvor 2014. I ”Limits” ställdes frågor om migration, flykt, liv och död våren 2017. Cirkus Cirkör har alltid ett ärende.
Regissören Tilde Björfors har kallat in sju cirkusartister och en stor konstnärlig ledningsgrupp för att skapa ”Epifónima” – om, av och med kvinnors kroppar, röster och värden. De två avslutande veckorna efter månaders arbete har de varit i Norrköping.
Därför får Östgötateatern äran att stå värd för urpremiären. Nytillträdde teaterchefen Nils Poletti strålar. Han och Damkören tar emot premiärpubliken på Stora teaterns trappa.
På scenen råder dimma och vatteneko. En efter en stiger de fram ur dunklet. Lekfull akrobatik innan första numret utkristalliserar sig, för det är en nummerföreställning. Lisa Angberg är expert på vighet, och hennes förvridna kropp berättar om förtryck intill zombiens tillvaro. Någon sjunger med en röst nära Billie Hollidays.
Sedan följer dans och golvringar. Akrobatik på golv, påle och i luftens tyger. Det är kreativt, vackert, ofta oväntat. Omärkligt glider det ena över i det andra. Ett gemenskapens allkonstverk.
Artisterna har utmanat sin expertis för att berätta nya saker, på nytt sätt. Framför allt gör de det tillsammans, nyfiket, varsamt, ömt.
Händer stöttar, huvuden bär. Någon flätar in hårhängningsartistens fäste samtidigt som hon sjunger. Andra klättrar upp på strävbågarna och följer därifrån skeendet på golvet, som dekorativa figurer i äldre illustrationer.
”Epifónima” betyder utrop. Kajsa Bohlin står för prolog och epilog. Arabiska kvartstoner möter rap. Artisterna ropar, sjunger, mycket från scenen, annat upplever jag som inspelade fortsättningar.
I det kvinnliga cirkulära varat finns också en långsam dramatisk linje. Kriget – en lustig upptakt före paus. En makaber dans med kroppsdelar i skinande rustning morgonen efter striden.
Det är inte så enkelt som män mot kvinnor. Strukturerna bor djupt inne i oss.