Johan Kinde i Lustans Lakejer såg ut att trivas på scenen i Norrköping.
Konsert
Alphaville, med gästartisten Lustans lakejer
Flygeln, Norrköping, 11/2
Betyg: 3
1980-talet var en tid i det kalla kriget. Som barn kom vi till klarhet om sakernas allvar. Mitt i natten kunde jag ligga kallsvettig, sömnlös och fundera:
”Ska de fälla bomben, eller inte?”
Sångaren Marian Gold håller fast vid sitt Alphaville och är bandets enda kvarvarande originalmedlem. Energin finns, han hoppar fram och tillbaka på scenen. Med sig har han musiker på gitarr, bas, trummor … och så synth, förstås. Keyboardisten lyfter upp ett av instrumenten och svingar runt med det i luften. Förutsättningarna finns och därför saknar jag de lite renare synth-slingorna från debutalbumet ”Forever Young” (1984). Dem som gruppen lämnade bakom sig redan i uppföljaren året efter.
Det var inte bara kapprustning och storpolitik på 80-talet. Det var också en stor plantskola för ny musik. Som gästartister på Alphavilles Sverigeturné följer Lustans Lakejer med. Det kan inte vara mer passande. I Sverige var de tidiga med att ta emot den nya popen som blev alltmer elektronisk.
Lustans Lakejer är rysligt omhuldade av sina fans. De har även inspirerat andra svenska musiker. Låtarna skaver lite obekvämt dystert både i orden, sången och de stökiga ljudmattorna. Men lika ofta rycks man med i melodierna.
Låtarna på senaste skivan "Mörk Materia" (2022) håller. I Norrköping verkar sångaren Johan Kinde trivas med sina mer än 40 år i scenljuset. De avrundar med sin signaturmelodi, låten ”Diamanter” och slutligen ”Rendez-vous i Rio”.
Huvudakten Alphaville blandar gammalt och nytt. Marian Gold har skrivit mängder av musik genom åren, men tar turligt nog vara på hitlåtarna från debutalbumet. På konserten i Norrköping är höjdpunkterna ”A victory of love”, “The Nelson highrise” och en tung version av “Sounds like a melody”.
Marian Gold i Alphaville slarvade bort gruppens stora hit "Forever Young" på konserten i Norrköping.
Allsången till ”Forever Young” är mäktig, men bandet slarvar bort framförandet, som känns rutinmässigt och rentav tråkigt.
I ett mellansnack säger Marian Gold att han oroar sig för alla bekymmer i världen. Och före ”Summer in Berlin” kallar han Västberlin för en konstig plats, som inte länge existerar. Det är underförstått att livet i Tyskland under kalla kriget var knepigt även på den västra sidan. Ett sår som aldrig läker.
Men mitt i det allvaret blev albumet ”Forever Young” till. Med låtar som fortfarande drar storpublik.