Marianne Mörck är "enastående" i ""Britt-Marie var här", skriver vår recensent Catrin Villaume Fägerstrand.
Teater
Britt-Marie var här
Med Marianne Mörck
Dramatisering och regi: Eva Dahlman
Riksteatern Norrköping
Stora teatern, 28/11
Det är bra och jag saluterar deras revolt. Men det finns något i de här kvinnorna som går förlorat nu när arbete i hemmet knappt ens existerar som sysselsättning. Omsorg om andra, verserad artighet, sund heder och allmänt folkvett. De hade detta samlat i blodomloppet och de såg noga till att pränta in det i nästa generation. Britt-Marie är just en sådan hedersknyffel med kort utgångsdatum. Det ska komma att rädda henne när hon lämnar sin man och hans skjorta som stinker damparfym, efter fyrtio års äktenskap. Och snart vågar hon lämna sitt rationella och kontrollerade vuxen-jag för att släppa på tyglarna.
I en obefintlig scenografi med några plaststolar och en fotboll lyckas Mörck måla upp hela orten Borg i all sin anspråkslöshet. En håla där allt är nedlagt, men ett gäng kaxiga och struliga ungar sätter all sin tro till att fotbollslaget ska få spela i en cup. Britt-Marie blir tränare, vinner barnens och de andras kärlek och vågar hoppas på en andra chans i livet. Denna gång för att verkligen leva.
Den lilla vardagsmänniskans stora revolt är romanförfattaren Fredrik Backmans signum och knorr. Men om filmen var småputtrigt charmig i Tuva Novotnys regi är Eva Dahlmans scenversion med Marianne Mörck ett stjärnskott rätt in i hjärtat. Och hjärnan. Här har vi ett mastodontprojekt för vilken rutinerad skådespelare som helst, med en monolog i två akter helt solo på scen i två timmar inklusive paus.
Med obefintlig scenografi lyckas Marianne Mörk måla ut ett helt samhälle i "Britt-Marie var här".
Mörck är enastående när hon spelar alla rollerna. Barn och vuxna, en polsk pizzabagare och en polis, en exmake och en impertinent, ung snärta från Arbetsförmedlingen plus några till. På dialekt. Hennes spelstil är subtil. Med små gester och rörelser gestaltar hon det stora och världsomvälvande. När hon skriker, det sker sällan, slås fönster och dörrar upp. Det är bra teater när Mörck vrålar ”mååål!” och får med sig hela publiken utan att det ens pågår en match.
Visst är det en komisk story. Vi skrattar och hejar på den här färskt försmådda hemmafrun som vägrar lägga sig platt och gråta mascaran av sig. Men det finns fler lager i gestaltningen, vilket Dahlman förmår uttrycka genom sin regi. Framförallt visar de sig i Marianne Mörcks ömsinta och omsorgsfulla tolkning av Britt-Marie.