De har varit ett slags scenisk, vild performance, där hon lekt med genrer och klichéer. Tänjt på gränser och gjort publiken osäker och inspirerad på samma gång.
Denna gång tar hon sig an ett mer personligt eller nära tema. Visserligen allmänmänskligt men hon relaterar det också till sig själv och till sin egen mamma.
För det handlar om mammor, i långa banor. Något som ingen kan undgå. Alla har vi haft en moder (eller flera). Och det finns förstås anledning att reflektera över detta. Men det blir inte nödvändigtvis en angelägen berättelse för det.
Den äldre modern figurerar hela tiden i bakgrunden. På en film återger hon sina tankar inför slutet av livet. Det är båda starka och förvirrade ord, men de känns spontana och äkta. Dessa korta scener blir föreställningens starkaste tråd, ja det enda egentligen som är verkligt minnesvärt och berörande.
Charlotte Engelkes kretsar runt i en vardaglig miljö med banala detaljer och schablonartade attribut. Kläder, hushållstillbehör, dockor. Det är lekfullt och lite uppsluppet, även om det går att ana ett allvar bakom.
Men vart är hon på väg? Vart vill hon komma? Det är som att föreställningen saknar riktning eller en stark drivkraft. Även om detta inte är berättande teater eller dans, så behövs det ändå något slags dramaturgi; spänning, toppar och dalar.
Nu är det en alltför jämn, snäll och lite tjatig upprepning av moderstemat. Modern som ständigt rökande cigaretter, ätande piller eller bytande kläder.
I sången tänder det till ibland, med fin känsla och roliga texter. Men det är bara korta glimtar.
Med fiskmåsarna i bakgrunden är det som att hon i slutet vill flyga bort, lämna scenen och hitta ny energi någon annanstans…