"Deje-Hitler" kallades den svenske nazistledaren Birger Furugård nedsättande. Bilden är från 1935.
Böcker
Anna-Lena Lodenius
"En värmländsk Hitler: Birger Furugård och de första svenska nazisterna"
Historisk Media
Den erfarna skriftställaren Anna-Lena Lodenius har gett boken om honom titeln "En värmländsk Hitler: Birger Furugård och de första svenska nazisterna" (Historisk media).
Liknelserna med den tyske Führern haltar betänkligt. Veterinären Furugård hade få av de egenskaper som förde tyrannernas tyrann till makten. Medan Hitler räknade sina anhängare i miljontals räckte tusentals för Furugårds del. Hitler beundrades blint av folkmassor och nazistpartiets innersta krets, den svenske Riksledaren var i kontrast ifrågasatt genom stora delar av sin karriär. Möjligen liknade den värmländske Hitler sin förlaga i ett avseende: Furugård synes ha haft viss förmåga att trollbinda – eller i vart fall locka – folkmassor med sina talarkonster. Även om intresset bitvis kan ha betingats av tillfälle till lyteskomedi är det anmärkningsvärt att ett mikroparti som Furugårds vid ett antal tillfällen lockade upp till 10 000 åhörare. Snarare än en stor retoriker var den i Deje hemmahörande Furugård slängd i käften.
Ytterligare en anslående skillnad mellan det tyska originalet och den svenska efterapningen, var avståndet mellan renlevnadsmannen Adolf Hitler – vegetarian och nykterist –och suputen och slarvern Birger Furugård. Den senare ter sig som något av en i koppel, brunskjorta och stövlar utstyrd rövarhövding. Upprepade gånger fick han skaka galler eller se sig dömd till böter. Han hade utomäktenskapliga affärer – barn också – och anklagades för att inte kunna hålla fingrarna i styr när damer fanns i närheten. Sitt arbete som veterinär misskötte han på mångahanda sätt. Han lät för den politiska kampens skull sjukskriva sig och skrev i mångdubbelt större utsträckning än någon kollega ut sprit på recept (för eget snarare än för djurvårdande bruk).
Vanskötseln av yrkesvärvet stod i kontrast till den flit som Furugård visade som agitator. Mötesalmanackan var inte sällan fulltecknad. Kväll efter kväll stod han i talarstolen eller på lastbilsflak, utan att vare sig medlemstal eller antalet avlämnade röstsedlar utvecklade sig tillfredsställande.
Birger Furugård håller tal för svenska nazister 1935.
Deje-Hitler framstår som en tragisk figur. Oaktat åsikternas innehåll finns det samtidigt något beundransvärt hos personer som förblir sina ideal trogna, som kämpar på år ut och år in i motvind. Furugård påminner i detta avseende om vår tids luggslitna gatuförsäljare av kommunistorganet "Proletären". Säga vad man vill om deras totalitära politiska hemhörighet, men svänger kappan efter vinden gör de inte.
Anna-Lena Lodenius har gjort en imponerande insats under sitt forsknings- och författararbete. Hon har grävt sig igenom ett stort källmaterial, sökt psykologiskt närma sig Riksledaren och i stort sett lyckats med konsten att hålla tillbaka negativa och nedlåtande skrivningar om densamme. Materialet får tala för sig självt. Inte heller drar Lodenius som en del andra populärförfattare anakronistiska och löjeväckande paralleller mellan tyskt 1930-tal och svenskt 2020-tal. Någon dilettant à la Henrik Arnstad är hon sannerligen inte. Lodenius agenda är historikerns, inte aktivistens.
Anna-Lena Lodenius.
Ett fascinerande inslag i Riksledarens liv och leverne var att han tillhörde en brödraskara där samtliga manliga syskon försvurit sig till Hitler. Gunnar och Sigurd Furugård inte bara delade Birgers åsikter utan synes ha fallit för den tyske folkförföraren på en tidigare punkt än den mer namnkunnige broder. Så hur obetydlig Birger Furugård än ter sig i svensk historia så uppnådde han åtminstone det målet att han under stora delar av sin misslyckade politiska karriär odlade täta kontakter med det tyska ledargarnityret. Frågan är om någon svensk så ofta fick tillgång till Hitler och den närmsta kretsen kring denne som den värmländske veterinären.
Anna-Lena Lodenius teckning av Deje-Hitlers liv och verk har ett kronologiskt upplägg – hon följer honom från vagga till grav. Kapitlen om Furugårds 1930-tal är fylliga och detaljrika. Om det beror på materialtillgången eller på om Lodenius vid det laget börjat tröttna på sitt skrivarverk får vara osagt, men bokens sista kapitel är rumphuggna. Furugård framstår kanske som mest intressant ur ett psykologiskt perspektiv under post-festum åren, under den tid då Hitlers och nationalsocialisternas motgångar började rada upp sig.
Svenska nazister samlas för att lyssna på Birger Furugård 1935.
En förtjänst med boken sär det rikhaltiga illustrationsmaterialet. Här varvas fotografier och karikatyrteckningar. Tillsammans bidrar de till läsarens förmåga att leva sig in i Furugårds person såväl som den tid som var hans. De generöst återgivna smädelsedikterna som författades om honom i rikspressen vittnar om att han inte riktigt togs på allvar, trots sina totalitära och antisemitiska åsikter samt kontakter med tyska makthavare. Han gör ett mer clownliknande än monstruöst intryck. Visst drev satiren med Hitler också, men det otäcka i dennes personlighetstyp kunde inte skrattas bort.
"En värmländsk Hitler" är inte bara ett personporträtt, boken är en teckning av en totalitär rörelses historia. De otaliga svenska nazistsekterna och deras ständiga interna och externa uppgörelser påminner inte så lite om 1960- och 70-talens bokstavsvänster. I nazisternas fall tycks det emellertid inte i samma grad ha rört sig om ideologiskt betingade slitningar. Visserligen skriver Lodenius om höger- och vänsterfalanger bland brunskjortorna, men den teoriorienterade sekterism som var kommunistpartiernas hade ingen riktigt motsvarighet hos svenska nazister.
Anna-Lena Lodenius "En värmländsk Hitler".
Framsidan av Lodenius bok rymmer fyra små fotografier av Riksledaren. Furugård flackar med blicken, tycks ha svårt att bestämma sig för om han ska se gladlynt eller argsint ut. Ögonen synes inte riktigt ha kontakt med fotografen. Man får en känsla av det är en osäker och vilsen figur som iklädd svastikaförsedd partislips har uppsökt en ateljé. Det är en av många gåtor kring Furugård att fotografier av honom användes som ett av partiets främsta kommunikationsverktyg. Den värmländske führern framstår som en klåpare även när det kom till propaganda, den gren som den riktige Hitler behärskade fulländat.
Johan Sundeen är docent i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och författare till den uppmärksammade boken "68-kyrkan"