1. Konstnärskollegorna Lolo Holmqvist, Lars-Gunnar Holmqvist och Pär Thorell.
Under slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet stod “kulturkriget” mellan de som ville behålla en historiskt orienterad bevarandetradition inom konsten, en kollektiv erfarenhet och estetik, och de som individualistiskt ville skildra liv och upplevelser ur sitt eget perspektiv.
Ända in på 1930-talet hade Sveriges regering rätt att häva Nationalmuseums konstinköp, något som man också gjorde för att förhindra ”radikala” strömningar. De unga konstnärerna bröt mot motivregler och värderingar och ville förändra konstens begrepp och roll. I ryggen hade de ett konstintresserat borgerskap som köpte deras verk och verkade som mecenater. Konstföreningar bildades i detta syfte, så också i lummiga och konservativa småstäder som Linköping.
Denna strid är intressant att blicka tillbaka på nu när vi står inför att skapa en nationell kulturkanon. Författarförbundet och Journalistförbundet har exempelvis vänt sig mot en sådan därför att man befarar att den ska “frysa” kulturlivet och försöka få det under politisk ”högerauktoritär” kontroll.
En av de konstnärer som på den tiden gick sin egen väg och bröt mot traditionen var Linköpingsmålaren Pär Thorell som nu är föremål för den nya boken “Ge tusan i att kalla mig mästare”. I hans skapande fanns ingen högborgerlig snobbism, inte heller någon sentimentalitet eller idealisering.
Thorells liv och konst skildras ur tre olika kompletterande perspektiv. Det är också ett passande grepp för just en konstnärsbiografi, vår tolkning av konstnärliga verk beror på hur vi väljer och förmår att se dem.
Christer Fällman betraktar Thorell med kritikerns blick. Han beskriver konstnärens livsöde, men framför allt Linköpings konstliv under mitten av förra seklet och sammanställer de kritiska utlåtanden som den försynte, men åtminstone tidvis försupne, konstnären fick när det begav sig.
Thorell föddes 1923 i Linköping och växte från fem års ålder upp med sin mor efter att hans far omkom i sviterna efter en motorcykelolycka. Som pojke var Thorell “mammakär” och inbunden, mest upptagen med att rita “både natt och dag”. Under andra världskriget var han likt resten av Sveriges unga män inkallad, men vantrivdes i det militäras konforma tillvaro och skickades hem efter att ha “klappat till en löjtnant”.
Det gav Thorell möjlighet att ta itu med konststudierna och 1943 gick han på Slöjdföreningens skola i Göteborg och sedan mellan 1946–1948 på Kungliga konsthögskolan. Thorell uppmärksammades tidigt för sin skicklighet och var med i utställningen “Unga tecknare” på Nationalmuseum i Stockholm redan 1947.
Han återvände sedan till Linköping, då en småstad med 40 000 invånare, där Thorell blev en lokalkändis som levde ett beryktat bohemiskt konstnärsliv, perioder med hårt och intensivt arbete varvades med mycket fylla och fest.
Influerad av läraren Sven “X:et” Erixson och den franske mästaren Paul Cézanne, kan han beskrivas som en kolorist och expressionist som grundade sina oljemålningar i klara röda, gröna och blå färger. Motiven är landskapen, människorna och inte minst staden Linköping. Allt framställdes “färgstarkt”, men ändå i någon mån figurativt och verklighetsnära. Fällman ser i efterhand en skicklig konstnär, men också som person beskrevs som slarvig och som hade alltför bråttom med det han gjorde, inte begåvad med de stora mästarnas lugn, tålamod och sinne för metodik.
1. "Stadsutsikt" (1963). 2. "Självporträtt" (1959). 3. "Hunnebergsgatan", okänt årtal.
Vännen Christer Palmborg berättar personligt och ömt om Thorell utifrån sina minnen av honom. Palmborg träffade Thorell första gången 1960 när hans far, ordförande för taxeringsdistriktet, kanske av ren nyfikenhet skickade hem sin son till den beryktade Linköpingskonstnären för att hjälpa denne ”slarver” att deklarera.
Pär Thorell den yngre och äldre 1959.
Året innan hade Thorell blivit far till Pär Thorell junior, kallad “Kasper”, och den älskade bonusdottern Anna, när han återförenats och gift sig med sin ungdomskärlek Birgit Anjou, som han hade lärt känna redan under konststudierna i Göteborg. Thorell hade ingen ordning på ekonomin, även om han av och till tjänade bra pengar på sin konst tyngdes han också av skulder. Palmborg blev så småningom Thorells godeman och god vän till honom och familjen.
Han lärde känna den annars så orolige konstnärssjälen under dennes bästa period, Thorell målade som bäst och mådde som bäst som far och familjeförsörjare. Hustrun Birgit var själv konstnärligt lagd och hans “bästa och värsta kritiker”, som också verkar ha hjälpt honom att utveckla både måleri och teckning i rätt riktning.
Konstnärsvännerna Bertil Andersson, Kurt Sandberg och Pär Thorell.
Tyvärr spökade de gamla konstnärs(vännerna) och den bohemiska livsstil han hade levt i så länge och i mitten av 60-talet söp han bort sitt äktenskap, sin familj och sina riktiga vänner som Palmborg.
I samband med ett upphetsat telefonsamtal med hustrun sköt Thorell sig i axeln med faderns gamla mauserbössa och förstörde nerverna och rörligheten i vänsterarmen. En impulshandling, möjligen ett självmordsförsök. Även om han var en fortsatt erkänt och uppskattad konstnär kom utställningsplatserna att bli mer modesta, från Liljevalchs i Stockholm och Östergötlands museum till en konsthandel i Finspång. Thorell brann inne, endast 46 år gammal 1969, ensam och tillbakadragen i en stuga han hyrt uppe i ångermanländska Nordingrå.
Bokens mest intressanta text står Stefan Hammenbeck för. Han beskriver och analyserar Thorell som Linköpingsskildrare och här djupnar också bilden av honom som konstnär betydligt.
Hammenbeck jämför bildkonstnärernas gestaltning av Linköpings förändring med Paris stora stadsskildrares. Under 1800- och 1900-talet blir just städernas starka tillväxt ett viktigt motiv för konsten, staden skulle så att säga “erövras” av bildkonstnärerna, och han visar också hur viktigt konstens perspektiv på denna förändring också är och har varit för vår förståelse av den.
Johan Krouthéns "Trädgårdsinteriör från Linköping" (1888).
Hammenbeck skriver om fyra stora Linköpingskonstnärers sätt att skildra staden. Hos Johan Krouthén möter vi en skarp realist som med tiden blev en förskönande idealist, hans motiv är borgerskapets Linköping, salongerna, trädgårdarna och parkerna. I hans målningar lyser alltid solen över staden, aldrig att ett mörkt moln skymmer den klarblå himlen.
Men när Axel Anderson tar vid så skyr han inga väder, nu får vi se Linköping härjat av åska och regn, snöoväder och töväder. Han framställer tvärtom en sunkig stadsmiljö i bruna, svarta och grå färger, något helt annat än Krouthéns varma palett.
Axel Anderson i sin ateljé.
Waldemar Bernhard tillhörde den nya saklighetens realister på 1920-talet och likt det Erik Dahlberg tog sig an i sitt berömda planschverk “Suecia antiqua et hodierna” (353 Sverigemotiv publicerade 1716) reste han 1936 runt i landet och gjorde trägravyrer med kulturhistoriska motiv. Hans arbete var statsfinansierat och bilderna kom sedan att visas i klassrum över hela Sverige som en viktig del av undervisningen långt inpå 50-talet. I hans Linköpingsbilder ser vi “frusna ögonblick” av 30-talets stadsmiljöer med tåg, bussar och människor i rörelse.
Därefter kommer den fjärde store Linköpingskildraren, Thorell som bryter tvärt med de tidigare. Hammenbeck lyfter förstås fram X:ets inflytande över Linköpingskonstnärens stil, men framför allt Nils Wedel, hans lärare i Göteborg. Det finns stora likheter med Wedels konstnärskap och stilideal, på samma vis skapar Thorell komplicerade bildkompositioner som binder samman den mångtydiga och vilda verkligheten i organiserade konkreta enheter. Han förenar färgens mystik och lyskraft med konstruktionen av rummet i sina målningar och skapar på så vis en egen verklighet.
"Byggnation vid busscentralen", målning av Pär Thorell från 1963.
Här ser vi enligt Hammenbeck ett “stort” konstnärskap. Thorells målningar “lever”, vi ser gående, stående och samtalande människor bland hus, skyltar, markiser, cyklar och bilar. En sotare på cykel är på väg rakt mot oss och en hund vill gå åt ett annat håll än husse. Han fångar inte enbart sin samtid, utan också spår av det förflutna och även det som ska komma i sina stadsbilder. Hammenbeck pekar också på de många porträtten på Linköpingsborna, precis som Krouthén fångade Thorell stadens faktiska invånare.
I dag finns hans målningar bland annat att se i Linköpings stadshus, länsmuseet, Norrköpings konstmuseum och på Göta Hotell i Borensberg visas en samling av Thorells verk permanent på hotellets andra våning. “Ge tusan i att kalla mig mästare” är en läckert bildsatt introduktion till och fördjupad förståelse av en sann östgötsk mästare.