Göteborgsvy från 1790. Grafiskt tryck av Martin Rudolf Heland efter Elias Martins målning.
Böcker
Mary Wollstonecraft
“Brev från en resa i Sverige, Norge och Danmark”
Översättning: Elisabeth Mansén
Ellerströms
Mary Wollstonecraft befann sig mellan två självmordsförsök när hon reste till Skandinavien. Det var varken en nöjestripp eller upptäcktsfärd, Wollstonecraft hade ett hemligt uppdrag att utföra, exakt vad anar vi bara vagt i hennes skildring “Brev från en resa i Sverige, Norge och Danmark” (1796) som nu utgivits i ny svensk översättning av idéhistorikern Elisabeth Mansén.
Först ett par hundra år senare började historikerna ana vad Wollstonecraft egentligen hade för sig under resan, men för läsaren är det ett mysterium. Hon far i sin “makes”, den amerikanske diplomaten och äventyraren Gilbert Imlays ärende och som sällskap har hon med sig deras ettåriga dotter Fanny och barnflickan Marguerite.
Tre år tidigare hade Wollstonecraft fått världens blickar på sig genom sin feministiska stridsskrift “Till försvar för kvinnans rättigheter”. Hon hade som kvinna från förhållandevis enkla förhållanden lyckats kämpa sig fram och blivit en i kretsen av radikala kulturpersonligheter i London. Nyfiken på den stora omvälvning som pågick i revolutionens Frankrike begav hon sig dit.
Hon hade starkt kritiserat den irländske filosofen och politikern Edmund Burke, “konservatismens fader”, som varnade för utvecklingen i den franska revolutionens spår och hur raserande institutioner och övergivna traditioner skulle leda till orättvisor och blodbad. För Wollstonecraft var hans resonemang ett sätt att försvara fortsatt förtryck och förhindra förändring. Men snart fick hon erfara att Burke hade rätt, efter att hon först ha mottagits med öppna armar som en frände tog revolutionen snart riktning mot misstänksamhet mot fritt tänkande, utlänningar och avvikande uppfattningar. “Skräckväldet” rasade och huvuden rullade urskillningslöst från giljotinerna.
Imlay var hjälte från amerikanska frihetskriget och hade gjort sig berömd genom ett topografiskt verk om de västliga territorierna i norra Amerika. I samband med revolutionen utsågs han till ambassadör i Frankrike och det var där Imlay träffade Wollstonecraft. Hon förälskade sig i honom och han såg till att skydda henne genom att gifta sig med henne så att hon åtnjöt hans immunitet. De fick dottern Fanny, men Imlay övergav dem och Wollstonecraft återvände hjärtekrossad till England där hon försökte ta sitt liv. Ett viktigt skäl att hon sedan reste till Skandinavien i hans intresse var att Wollstonecraft förgäves hoppades på att han skulle ta henne tillbaka.
Än i dag pågår diskussionen om vad “Brev från en resa i Sverige, Norge och Danmark” egentligen är för sorts bok. Är det en vanlig reseskildring, en öppenhjärtig memoar eller snarare en experimentell brevroman? Wollstonecraft hade tidigare ägnat sig åt att skriva just kritik av reseskildringar och var bestämd över att de måste ha en röd tråd, en bärande idé och inte bara vara en samling observationer och anekdoter, utan att sammanfläta tankar och insikter med just det resenären bevittnat i fjärran länder mot bakgrund av deras kultur och historia.
“Brev från en resa i Sverige, Norge och Danmark” betraktas numera till både stil och innehåll som en litterär revolution. Den kom länge att vara Wollstonecrafts mest omtyckta bok, omgående översattes den till tyska, svenska, nederländska och portugisiska och den gavs också ut i Amerika. Men med tiden den hamnat i skymundan för hennes mer inflytelserika filosofiska och politiska skrifter. I 25 brev nedtecknar Wollstonecraft viktiga observationer av de nordiska länderna och deras invånare, men hon diskuterar också politiska frågor som fängelsestraff, äganderätt, skilsmässolagstiftning, liksom spänningen mellan den tekniska utvecklingen och vikten av att bevara naturens skönhet.
Boken präglas av Wollstonecrafts modfälldhet, det är en både skarp tänkare och en svårt lidande kvinna vi möter. Det är också en författare som vi omgående tycker mycket om, en prövad person vars enkla och rättframma språk präglas av ärlighet och i hög grad värderingar som vi nu snart ett kvarts årtusende senare väl känner igen oss i. Wollstonecraft formar utan tvekan sin eftervärld.
Resans upplägg styrs av dess hemliga avsikt. Hon seglar först till Göteborg och tar sedan droskan till Strömstad och Trollhättan innan hon far vidare mot Oslo och så småningom Köpenhamn.
När Wollstonecraft först kommer till den bohuslänska kusten slås hon av hur enkla och primitiva människor är där, ja, till den grad att de i hennes ögon nästan inte är mänskliga. Deras bristande initiativförmåga och passivitet antar den upplysta Wollstonecraft, sprängd av samtidens liberala och marknadsekonomiska teorier, har med det svenska samhället att göra, envälde och stark aristokrati gör att vanliga människors företagsamhet undertrycks.
Sedan skräms hon av den väldiga brist på jämlikhet hon bevittnar i Göteborg. Gatorna stinker och befolkas av fattiga människor som överlever på dålig mat, överallt syns barn som är både smutsiga och undernärda. En syn som skär i Wollstonecrafts nyblivna modershjärta.
Göteborgsvy från 1795. Målning av Elias Martin.
Bland den göteborgska borgarklass som hon sedan frotterar sig med träffar Wollstonecraft bildade och flerspråkiga människor som talar lika god franska som de förställt tagit efter fransmännens manér. Hon stör sig på deras smak för brännvin och hur de vräker i sig saltad fisk och alldeles för sötade sötsaker. Samtidigt älskar hon svenskarnas goda vana att äta jordgubbar med mjölk!
Vy från Trollhättan. Målning av Johan Fredrik Martin från slutet av 1700-talet.
Det är först när hon på välskötta vägar reser ut i landet som Wollstonecraft möter svenskar som är sympatiskt genuint enkla och vardagliga, om än osofistikerade i sätt och humor. Hon är väldigt angelägen om att bevittna bygget av kanalen i Trollhättan, ett projekt vars ingenjörskonst hon prisar samtidigt som hon förförs av Trollhättefallets nedstörtande vattenmassor.
Mary Wollstonecraft förälskade sig i Trollhättefallet. Målning av Johan Fredrik Martin från slutet av 1700-talet. Porträtt på Mary Wollstonecraft av John Opie från 1797.
Wollstonecraft befinner sig i ett idéhistoriskt gränsland mellan upplysning och romantik, något som tar sig uttryck i hennes skrivande. Hon tror på förnuft och framsteg, men dväljs också i den melankoliska känslan och söker intensivt svärmande det eviga.
Det är tydligt att Wollstonecraft tagit starkt intryck av den schweiziske filosofen Jean-Jacques Rousseaus tankar om “den ädle vilden” och att civilisationen för människan allt längre bort från ett fritt och jämlikt naturtillstånd. I de nordiska länderna söker hon källan till mänsklig lycka och finner det rena och goda i den vanliga och enkla bondebefolkningen. Den nordiska naturen har den skönhet som förhöjer existensupplevelsen, i den ser hon återfödelse och odödlighet.
Det finns här ett starkt religiöst drag hos Wollstonecraft, Skaparen skymtar i Skapelsen. Hennes förmåga att återge känslan av det heliga i det nordiska landskapet och finna det inspirerande och fantasieggande influerade sedan tidiga engelska romantiker som William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge att i sin poesi frammana det överjordiska ur det jordiska. Wollstonecraft presenterar dessutom kort en närmast göticistisk teori om att det är Norden som är mänsklighetens ursprungliga hemvist och att människorna sedan färdats och bosatt sig söderut över klotet på grund av kylan (hon beklagar sig över att de snålt eldade kaminerna inte gör de svenska husen tillräckligt varma).
När Wollstonecraft sedan reser hemåt över Engelska kanalen konstaterar hon att Dovers klippor ser ynkliga ut jämfört med den resliga granit hon bevittnat i Norden. Till skillnad från Rousseau tror hon på teknikens och näringslivets framsteg, det stora problemet i framför allt Sverige och Danmark är hur envälde och för starka adelsprivilegier hindrar fri handel och ekonomisk utveckling.
Svensk ingenjörskonst imponerade på Mary Wollstonecraft. Tessins Sluss vid Brinkebergs Kulle i Trollhättan i slutet av 1700-talet, målning av Johan Fredrik Martin.
Kanske ser vi här ett antal drag vi ännu känner ingen i svenskt samhälle och kultur, vår naturdyrkan och bondska enkelhet, jantelag och ängsliga konformism, en självgott inbillad kosmopolitism och förställd nyfikenhet på omvärlden, regleringsiver och jämlikhetssträvande millimeterrättvisa, misstro mot för många privata initiativ och inte minst företrädare för god ingenjörskonst.
När Wollstonecraft sedan passerar Fredrikshald reflekterar hon över Karl XII och historiens natur. Hon beklagar att den svenske kungen efter sin död alltmer framställts som en tyrann och menar att det är lika orättvist som beskrivningen av andra mänskliga giganter. För Wollstonecraft är det ett problem att vi med efterklokhetens förnumstighet sätter oss till doms över människor som agerat i sina historiska sammanhang utan vår vetskap om framtiden. Tvärtom hävdar hon att människor som Karl XII bör betraktas i ljuset av hur tillvaron sedan förändrats och utvecklats, att alla har sin roll att spela i världens gång.
Efter att själv tvingats fly skräckväldets Frankrike har Wollstonecraft ändrat sin uppfattning, i likhet med Burke hävdar hon nu att demokrati och jämlikhet inte är något som kan tvingar på människor uppifrån utan som måste växa fram organiskt underifrån. Varje samhälle ska utvecklas i sin takt och utifrån sina historiska, nationella och kulturella förutsättningar.
Norskt kustlandskap. Målning av John William Edy från år 1800.
Norge tycker hon för övrigt mycket bättre om än Sverige. Långt från den enväldige Kristian VII i Köpenhamn har landet endast två grevar, därutöver äger och sköter bönderna sin mark själva. Här praktiseras religiös tolerans och närmast total pressfrihet (den svenska tryckfrihetsförordningen från 1766, världens äldsta, hade då genom Gustav III:s och Hertig Karls dekret inskränkts betydligt) och en slags naturlig närdemokrati där befolkningen styr över sina egna liv och gemensamma angelägenheter. Det påminner om den utopi som tidens radikala engelska tänkare ville åstadkomma med självägande jämlika bönder på självstyrda smågods. Det fascinerar henne också att detta närmast ideala rike helt saknar universitet och vetenskapsmän, ett naturligt upplyst land utan “upplysta”.
Vy från Olso. Målning av John William Edy från år 1800.
Oslos hamn år 1800. Målning av John William Edy.
När Wollstonecraft sedan kommer till Köpenhamn har staden eldhärjats svårt och hon möter mycket lidande bland befolkningen. Samtidigt ser hon det som beresta danskar tidigare nämnt för henne, att även om de varit i både Paris och London, så håller de sin egen huvudstad högst bland världens städer. Hon imponeras av de resliga och vackra stenhus som ännu finns att se och framhåller hur välplanerad staden är.
Wollstonecraft har inte mycket övers för det danska borgerskapet, de har tarvlig smak när det kommer till teater och är likt svenskarna alldeles för förfranskade för att vara naturliga. I stället möter hon självständiga människor ute på värdshusen sin färd mot Hamburg, den danska landsbygdsbefolkningen är inte alls lika servil och lismande som den engelska.
Samer och västgötar. Pehr Hilleströms målningar från 1790 respektive 1800.
Hon påstår att danskarna ännu inte har några märkvärdiga skalder eller konstnärer, uppenbart har Wollstonecraft inte läst Johannes Ewalds lyrik och Bertel Thorvaldsen har ännu inte satt avtryck med sina skulpturer. Den danska guldåldern, nationens kulturella storhetstid, med kommande världskändisar som H. C. Andersen och Søren Kierkegaard, glimtar ännu bara genom dörrspringan. För Wollstonecraft är Danmark framför allt vetenskaparnas land, hon imponeras av danskarnas bibliotek och museala samlingar, inte minst föremål från samerna, ett folk vars “primitiva” excellens hon berörs av.
När Wollstonecraft väl kom hem till London visade det sig att Imlay inte ville ha henne och hon försökte ännu en gång ta sitt liv genom att dränka sig i Themsen. Efter det misslyckade självmordsförsöket lärde hon snart känna den anarkistiske tänkaren William Godwin, som hade förälskat sig i henne när han läste “Brev från en resa i Sverige, Norge och Danmark”. Ingen av dem trodde på äktenskapet som institution, men de blev likväl makar. Fanny fick äntligen en far och snart kom också halvsystern Mary till världen.
Dotter och far, Mary Shelley och William Godwin. Målningar av Richard Rothwell och Henry William Pickersgill.
Den då 38-åriga Wollstonecraft gick som så många andra av den tidens kvinnor bort i barnsäng, men dottern skulle sedan gå i sin mors fotspår. Likt henne intresserade sig Mary Shelley för relationen och mellan naturen och tekniken och kom som en av den engelska romantikens riktiga genier att förändra litteraturen och världen med sina kusligt profetiska romaner “Frankenstein” (1818) och “Den sista människan” (1826). Den olyckliga Fanny däremot, som såg sig själv som en olycka och last för sin omgivning, tog sitt liv endast 22 år gammal 1816.