Ny bok
Johan Hagesund
"56 LHC-profiler"
Dibb förlag
Personliga favoriter genom tiderna, utan inbördes rangordning. Så presenterar Johan Hagesund sin nya reportagebok "56 LHC-profiler".
Och det kan vi slå fast direkt: Det här är en bok för de mest inbitna LHC-supportrarna, de som kan tänka sig att läsa 56 reportage om spelare från klubbens 44-åriga historia.
Just detta är en stor utmaning för författaren, få grupper är så kräsna som de mest inbitna, de som har sett och läst allt och dessutom minns allt. Det ställer höga krav på fräschören i de historier och bilder lyfts fram.
Min historia med LHC går långt tillbaka. Jag började följa laget i slutet av 70-talet då pappa tog med mig på mina första matcher, och när laget 1980 kom i samma division 2-serie som Nyköpings BIS, och de publikmatcher det innebar, så accelererade mitt intresse snabbt.
För en med den bakgrunden, som följt LHC i över 40 år, är Johan Hagesunds bok i många delar fantastisk läsning. Men 56 reportage är mycket, kvalitén mellan dem varierar kraftigt, både i text och bild.
Starkast är boken när intervjupersonerna öppnar sig eller när de bjuder på personliga anekdoter bortom resultaten.
Johan Franzéns öppenhjärtighet om hans problem med hjärnskakningar är riktigt stark läsning.
När det kommer till roliga minnen är kapitlet om familjen Bogren, pappa Leif och sönerna Mats och Ulf, bland de bästa. De har ju tillsammans tre decennier i klubben. Mats minns bland annat tillbaka på när han som pojke i början på 80-talet sprang omkring under matcherna i den rökfyllda Stångebrohallen, där det då var tillåtet att röka. Svårt att föreställa sig den cigarettdimman i Saab arena idag.
Mungiporna for också upp när jag läste om Peder Tornéus favorithejaramsa:
– Det fanns en som en ensam man på sittplats alltid drog igång: "Vi har kommit hit i dag, för att heja på vårt lag. L-H-C!".
Den mannen minns vi nog alla, vi som var i Stångebrohallen på 80-talet.
Hade jag fått önska något av Hagesunds alster så vore det färre opersonliga match- och porträttbilder. Bilder är den viktigaste delen av nostalgiböcker och de ska helst vara personliga och gärna tagna bakom kulisserna. Boken hade tjänat på fler bilder från omklädningsrum, bussar och spelarnas privata album.
Slutintrycket av "56 LHC-profiler" är ändå att det är en nostalgitripp som väcker många roliga minnen till liv.