Böcker
Amat Levin
“Svart historia”
Natur & Kultur
I kärnfulla avsnitt lägger den svenske journalisten Amat Levin ett pussel av bitar från en försummad del av världshistorien. De bildar hans bok “Svart historia”. Så sent som på 1960-talet hävde västerländska historiker ur sig att den afrikanska historien söder om Sahara inte var något särskilt att orda om. De blev ifrågasatta av de studenter som solidariserade med frihetskämparna i de sönderfallande kolonialimperierna.
I Europa har det funnits en obehaglig “vetenskaplig” tradition av att nedvärdera det afrikanska, man har slagit logiska kullerbyttor för att försöka klippa banden mellan den storslagna egyptiska civilisationen och det övriga Afrika. Den store tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel, som i början av 1800-talet gjorde anspråk på att förstå hela mänsklighetens andliga och kulturella utveckling, räknade helt ut de svarta afrikanerna som historielösa “vildar”.
En stötesten har varit att många av de afrikanska kulturerna saknat skriftspråk, den egna historien har inte dokumenterats. De arkeologiska fynden har därför förbryllat, men också förargat, i rasistiska Rhodesia försökte man in i det längsta bortförklara de ruiner och lämningar som vittnar om mäktiga svunna kulturer.
Bara under de senaste årtiondena har den förkoloniala afrikanska historien utforskats och en avgörande bit för att förstå mänskligheten har kommit i dager. Från de hundratusentals år gamla san- och koihsanfolken, som fortfarande lever i södra Afrika och som genetiskt står närmast de allra första människorna, till de storslagna och kulturellt rika rikena som Kush i Sudan, det mystiska Punt (sannolikt i dagens Somalia), Aksum i Etiopien, Maliriket, Burkina Faso och Stora Zimbabwe som under sekler bedrev egna erövringskrig och handlade med araber, indier och till och med kineser långt innan européerna ens fanns på kartan.
Levin följer pengarna, den historiska utvecklingen drivs fram av en våldsam jakt på profit. I den kampen är alla är lika goda kålsupare till dess att européerna blir för starka och den afrikanska historien går över till att bli en alltför ensidig berättelse om offer och förövare. Förskjutningen är svår att köpa, de flesta afrikanska rikena mäter sig militärt och ekonomiskt med kolonialmakterna långt in på 1800-talet. Det skulle exempelvis ta portugiserna 300 år att besegra det kristna Kongoriket och britterna genomled fyra blodiga krig och 70 år av våldsamma strider innan de med nöd och näppe lyckades besegra det mäktiga Ashantiimperiet i dagens Ghana.
Allt kretsar kring slaveriet. Levin ger oss perspektiv på dess historia. Som fenomen tycks slaveriet vara uråldrigt på den afrikanska kontinenten. Den storskaliga kommersiella slavhandeln börjar tidigt, redan på 400-talet före Kristus omnämner grekiska källor omfattande försäljning av slavar från Afrika. Araberna började köpa afrikanska slavar redan på 700-talet och fortsatte med det långt in på 1900-talet. Så sent som 2017 rapporterade amerikanska CNN om stora slavmarknader i Libyen där svarta afrikaner såldes för ett par tusenlappar styck.
Levin konstaterar att de amerikanska sydstaterna oproportionerligt nog blivit sinnebilden för slavhandeln. Av de omkring 12 miljoner människor som genom århundradena skeppats som slavar från Afrika hamnade färre än 400 000 i USA. Den enskild största “importören” av slavar bedöms Brasilien vara, dit skeppades nära hälften av alla afrikanska slavar.
Levin visar hur omvärldens syn på svarta afrikaner har anpassats i takt med att de tjänade på att exploatera dem. Den persiske vetenskapsmannen och tänkaren Ibn Sina hävdade på 1000-talet att svarta var skapade som slavar och den store tunisiske filosofen och historikern Ibn Khaldun beskrev dem på 1300-talet som dumma djur oförmögna att skapa egna kulturer. I Europa framställdes det katolska helgonet Sankt Mauritius, en romersk soldat som dog martyrdöden för sin kristna tro, i både skulpturer och målningar som en svart man till dess att den transatlantiska slavhandeln tog fart i slutet av 1500-talet. I spanjoren El Grecos målning från 1580 har Mauritius plötsligt “tvättats” vit.
Slaveri förbjöds i Sverige på 1300-talet, men Louis De Geer försökte ge sig in i den lukrativa slavhandeln genom kolonin Cabo Corso i Ghana i mitten av 1600-talet och Gustav III ville sedan ta sin bit av kakan med köpet av Sankt-Barthélemy över hundra år senare. Men Sveriges del i slavhandeln är försumbar, när Levin försöker koppla svensk järnexport till slavarnas bojor tänjer han rimlighetens gränser för hur mycket vårt land kan lastas för människohandeln.
I en kontroversiell passage i “Totalitarismens ursprung” (1950) hävdar den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt att det hände något med de européer som utforskade Afrika, att ett smittsamt mörker ruvade i dess inre. När frigjorda amerikanska slavar på 1820-talet återvände till kontinenten för att grunda Liberia på Afrikas östkust förvandlades som så många gånger den utopiska drömmen till en dystopisk verklighet. De förslavade och förtryckte de folkslag som redan levde där och det skulle dröja långt inpå 1900-talet innan dessa tilläts få politiskt inflytande. Det hela utmynnade i två blodiga inbördeskrig som mellan 1989 och 2003 utkämpades av drogpåverkade barnsoldater som våldtog och stympade sig fram genom det arma landet. “Frihetens rike” förvandlades till ett rent helvete på jorden, ett par hundratusen liberianer dödades och hälften av befolkningen flydde landet.
Levin sätter punkt för sin historieskrivning just som de sista kolonierna frigör sig och Rhodesia faller. Så långt är det en berättelse om hur afrikanska frihetskämpar med i regel stöd från Sovjetunionen, Kuba och Kina skapar nya afrikanska riken. Därmed får vi inte ta del av berättelserna om hur frihetskämpen Robert Mugabe sedan förstörde Zimbabwe genom korruption, maktmissbruk och massmord på politiska motståndare.
Inte heller får vi veta något om hiv-epidemin, återkommande svältkatastrofer, folkmordet i Rwanda, det ständigt pågående våldet i Somalia, “Afrikas världskrig” i Kongo, eller för den delen inbördeskriget i Etiopien, den nu dödligaste konflikten i världen som utkämpas av premiärministern och fredspristagaren Abiy Ahmed.
Ofta talas det om Afrika som mänsklighetens framtid, men var finns ljuset i den mörka kontinenten?