Konsert
Östgöta Kammarkör och Elise Einarsdotter
Dirigent: Christina Hörnell. Sångsolist: Margareta Bengtson. Kontrabas: Olle Steinholtz.
Betyg: 3
Equmeniakyrkan Linköping 14/10
Jag hör till dem som lyssnade på gruppen Tintomara för 40 år sedan. Det var en period i musikhistorien som utmärktes av experiment och gränsöverskridande. Elise Einarsdotter och Olle Steinholtz var med i bandet. Det var en fusion av olika stilar. Även om jazz fanns i botten.
Idag lever vi i en tid av tillbakablickande och nostalgi. Samtidigt som hoten växer utanför den lilla världen. Kanske finns det ett samband i detta? Vårt behov av tillflykt, längtan och gemenskap är i vilket fall stort.
Detta kunde kvällen i Equmeniakyrkan erbjuda. Jag tror många gick hem med en varm känsla inombords. Det var en stämning av ljus och tillit med inbjudande tilltal från artister till lyssnare.
Christina Hörnell ledde det musikaliska samtalet med stadig hand och munter blick. Kören hade inte en ledande roll utan var mer en kompgrupp. Men de verkade trivas. Levde med och rörde sig till pulsen. Det fanns också stycken som var direkt skrivna för dem!
Det var Elise som stod i centrum. Hennes avspändhet betydde mycket för spelet. Opretentiöst och nära. Bidrog till detta gjorde förstås också att paret Elise och Olle är så samspelta.
Margareta Bengtson känner vi främst från The Real Group. Hennes sångsätt utmärks även som solist av det tonsäkra och ren intonation. Njutbart och samstämt också med kör och instrument.
Men i några sånger hade jag önskat mig ett starkare uttryck eller utspel i solosången. Elise Einarsdotters musik lever i den trygga världen. Det växlade visserligen mellan några mer laddade och intensiva sånger och det mer förutsägbara. Det fanns också nummer där jazzen släpptes loss i drivande rytmer, i solon och improvisationer. Men ändå städat och behärskat. Aldrig farligt eller skitigt.
Elise behärskar harmoniken. Både den avancerade, kvintcirkelns jazz. Och den enklare visan, eller popballadens treklanger. De rena körstyckena bar också drag av klassisk svensk körlyrik. En imponerande spännvidd i stilar. Men det fanns också mycket som återkom och kändes igen i tonmaterialet.
Starkast i programmet var nog lyriken. De väl valda texterna, som fanns med att läsa. Sångerna följde ofta texten nära och den levde tydlig och begriplig.