Böcker
Carl Henrik Svenstedt
”Vändjärnsmordet”
Dibb förlag
Västra Håå (baserad på författarens hembygd Västra Harg utanför Mjölby), ligger på gränsen mellan Smålands mörka skogar och Östergötlands ljusa slätter. Året är 1956 och minnen av en sällsam och obehaglig händelse hemsöker trakten. För tolv år tidigare stapplade bystollen Åke Jonsson plötsligt in i samhället med ett blödande sår i pannan och ett bloddrypande vändjärn i näven. Vem han hade slagits med och eventuellt slagit ihjäl förblev ovisst, men dåren spärrades in på ”asylen” i Vadstena, även om inget egentligt begånget brott kunde fastställas eller bevisas.
I mitten av 50-talet är det bara gamla gubbar som har tid att sitta på café och dricka kaffe om dagarna och det är just en sådan skara, farbröderna i “kaffekonseljen,” som börjar nysta i det över tio år gamla fallet påhejade av sommarbarnet Tora.
Filmaren, konstprofessorn och författaren Svenstedt har skrivit ett 30-tal böcker, flera av dem utspelar sig i hemlänet. I “Vändjärnsmordet” återskapar han med en bitterljuv nostalgi 50-talets lantliga Östergötland. Vi kan längta tillbaka till en sådan gemenskap som Svenstedt beskriver och ett i många avseende enklare samhälle. Han briljerar språkligt med sin lek med dialektala och “utdöda” ord och uttryck, som “klippanischer” (frekvent brukat av min framlidna småländska mormor) eller “oxtömmar” (styrdon för oxar).
Samtidigt finns fattig- och lortsverige där strax runt hörnet med tragiska berättelser om barns utsatthet i ett land vars sociala skyddsnät ännu har stora glipor (i dag tycks det förstås ha stora maskor). Vadstena hospital blir hur som helst också en påminnelse om dåtidens och samtidens kontrollsamhälle. Förutsättningen för det idylliska är också att gränser dras för det, “alla” kan inte följa med, åtminstone inte så som de är.
Svenstedt skriver i skrönans form, det är underfundigt och gemytligt, men samtidigt ramas livet i lilla Västra Håå in med korta utblickar om vad som sker i resten av världen och sträcker sig berättelsens rötter till i avgrundens mörka allvar och deckargåtan för oss både ner i gruvans djupa irrgångar och Warszawaghettots helvete. Bortom och bakom folkhemsidyllen ruvar smärtsamma berättelser om de “oönskade” och “bortrensade”, de som inte får höra till.