Böcker
Anna-Lena Berg
“Jaquette Gyldenstolpe - Romantik och tragik i skuggan av tronen”
Santérus förlag
Jacquette Gyldenstolpe har haft ett något skamfilat eftermäle i den svenska historieskrivningen. Det försöker Anna-Lena Berg tvätta rent i den nya boken “Jacquette Gyldenstolpe - romantik och tragik i skuggan av tronen”. Hon lyckas åtminstone nyansera bilden av den kvinna som beskrivits som en fördärvande förförisk ”femme fatale” i det tidiga 1800-talets hovliv och aristokrati. Brevväxlingar avslöjar att Jacquette Gyldenstolpe inte var någon särskilt beräknad manslukerska, däremot en impulsiv och fri själ som gärna älskade lika intensivt som hänsynslöst.
Hon föddes i Stockholm 1797 som dotter till Charlotta Aurora De Geer och Nils Gyldenstolpe. Modern gjorde karriär vid hovet som hovfröken och överhovmästarinna hos drottning Charlotte av Holstein-Gottorp och statsfru hos drottning Fredrika av Bader. Fadern var hovmarskalk, men var framför allt en framgångsrik svensk militär som befordrades till generalmajor efter sina insatser under finska kriget 1808–1809 och han var också ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Han blev vartefter även landshövding i Örebro län och riksdagsman.
Med så flitiga och upptagna föräldrar tillbringade syskonen Jacquette och Nils Gyldenstolpe mycket av sin barndom hos morföräldrarna Jean-Jacques De Geer och Fredrika Aurora Taube på Finspångs slott. Anna-Lena Berg skildrar hur den varma mormodern där skapat en sagovärld för sina barnbarn och Finspång kom att bli en närmast mytisk plats för syskonen Gyldenstolpe, deras trygga punkt och ständiga källa till kärlek.
Samtidigt var tillvaron i den östgötska bruksorten mångt och mycket en idyll på upphällningen, en kvarleva av en stormaktstid som nu definitivt gick mot sina skälvande sista dagar. Jean-Jacques De Geer lär olikt sina förfäder inte ha haft ett huvud för affärer, utan främst intresserat sig för konst och kultur. Kanontillverkningen hade också sett sina bästa tider, ordrarna blev förstås fler i samband med finska kriget, men eftersom det slutade med en katastrofal svensk förlust där vi förlorade Finland till Ryssland så det kom att dröja nära på 150 år innan Sverige började rusta i en så stor omfattning igen. Finspångs bruk skulle ändock fortsätta att gjuta kanoner i hundra år till.
Att tiderna förändras kunde också skönjas i åtminstone aristokratins kretsar. Jacquette Gyldenstolpes föräldrar skilde sig och Anna-Lena Berg visar hur det i mångt och mycket var ett ömsesidigt beslut. Nils Gyldenstolpes egen skildring av ett äktenskap som både ingåtts utan och lidit brist på kärlek är en rörande passage i boken av en inkännande man och inte alls någon patriarkal översittare.
Aurora De Geer gifte snart om sig med politikern Gustaf af Wetterstedt, ledamot av Svenska Akademien och vartefter utrikesstatsminister, men Nils Gyldenstolpe levde efter skilsmässan helt själv. Likadant gjorde hennes syster Emilie af Finspång, frun på Löfstad slott, som skiljde sig från Gustaf Mauritz Clairfelt och gifte om sig med Carl Fredrik Piper.
Skilsmässor var förstås en stor och skamlig sak vid den här tiden. Det intressanta är att Jacquette Gyldenstolpe så småningom gjorde som sin mor och moster, hon skilde sig från militären och diplomaten Carl Gustaf Löwenhielm efter ett tolv år långt kärlekslöst äktenskap. Jacquette Gyldenstolpe gifte flera år senare om sig med en annan diplomat, Uno von Troil, som hon redan innan fått döttrarna Emilie Jacquette och Charlotta Emilina med.
Men det är en helt annan man som spökar genom Jacquettes Gyldenstolpes liv och som givit henne en dubiös roll i historieböckerna. Redan som liten flicka träffade hon kronprinsen Oscar när denne besökte paradisiska Finspångs slott om somrarna och som vuxna kom de att inleda ett beryktat förhållande utanför sina äktenskap. Det sägs att Carl Gustaf Löwenhielm konfronterade sin maka med uppgifterna, men det officiella skälet till han att lämnade var att deras “karaktärer visat sig vara oförenliga”.
Som författare är Anna-Lena Berg som svagast när hon tar i för mycket och låter fantasin flöda i sina friare litterära gestaltningar av människors känslor, tankar och möten i det förgångna. Mycket bättre blir det när hon skriver sakligt med den stramare historikerns penna. Men det är detektivrollen som passar Ann-Lena Berg allra bäst, här visar hon prov på forskarens systematik och nyfikenhet.
Våren 1816 fann den 70-åriga grevinnan Lovisa Augusta Meijerfeldt ett spädbarn (åtminstone inte ett år gammalt) lämnat på trappan till sitt hem på Drottninggatan i Stockholm. Den lilla flickan var insvept i ett fint spetsprytt linne med en fastsydd liten plåt där hennes namn “Oscara” var ingraverat. Det fanns också två brev där grevinnan ombads att sörja för barnet.
Flickan har förmodats kommit till världen efter ett somrigt kärleksmöte i den skånska kurorten Ramlösa mellan de då mycket unga Jacquette Gyldenstolpe och kronprins Oscar. Anna-Lena Berg gräver sig igenom brev och handlingar för att får klarhet i saken, något definitivt besked finns förstås inte att finna, men överväldigande många indicier pekar på att så var fallet.
Mest intressant här är egentligen Anna-Lena Bergs beskrivning av hur Sverige hanterade just oönskade och utsatta barn för ett par hundra år sedan. Vi får gärna för oss att idén om människovärde och välfärdssamhälle ska kommit som blixt från klar himmel till vårt nya moderna land, men den principen och sociala inrättningar för att försöka efterleva den har förstås funnits så länge riket varit kristet.
Det var på den tiden inte alls ovanligt att adelsfamiljer och annat bemedlat folk tog emot barn som lämnades till dem och gjorde det präglade av en kultur som värnade omsorg om och ansvarskänsla för samhällets allra minsta.
Den åldrade Lovisa Meijerfeldt tog inte hand om Oscara själv utan gick med henne till greve Carl Mörner som var den tjänsteman i Stockholm som ansvarade just för att ta hand om övergivna, föräldralösa och utsatta barn. Staden hade en särskild institution, Allmänna Barnhuset, som sedan 1633 (!) sörjt för behövande barn, men också avlastat föräldrar under perioder av fattigdom, inte alls olikt socialtjänsten i dag. Kvinnor som “råkat i olycka” (de offentliga insatserna för den här typen av barnomsorg skulle också motverka det utbredda bruket av farliga aborter och rena barnamord), föräldralösa barn och familjer som inte mäktade med att försörja alla ungar kunde söka hjälp där. I början av 1800-talet sörjde Allmänna Barnhuset för hundratals ungar om året i en stad med 70 000 invånare.
Problemet med inrättningen var att dödligheten blev hög bland barnen, sjukdomarna spred sig snabbt och över var femte unge gick bort i sådant som kikhosta, mässlingen eller andra febersjukdomar av olika slag.
Gustav III såg till att bygga ut det sociala skyddssystemet med fosterfamiljer utifrån tanken att inget barn skulle behöva växa upp på ett barnhem. Genom att prästerna hade koll på familjer i deras församlingar kunde därför barn fosterhemsplacerades ute i landet. De som tog emot barnen fick en statlig ersättning för att göra det.
Lilla Oscara välsignade först ett barnlöst torparpar i Hölö utanför Södertälje, vilka hade rekommenderats av deras församlingspräst. När de av något skäl inte längre kunde sörja för henne fick hon ett nytt hem hos en annan torparfamilj i Åsboda i uppländska Bro innan hon vid tre års ålder mystiskt nog adopterades av ingen mindre än grevinnan Aurora af Wetterstedt (!) och fanns därefter i sin förmodade mors liv åtminstone på ett hemligt vis.
Anna-Lena Bergs berättelse om Jacquette Gyldenstolpe rör sig förstås i för östgötar hemtama marker, från Finspång till Löfstad slott och Kimstad, Norrköping och Linköping. Genom hennes liv skildras dåtidens Sverige. Vi får möta kändisar som den vådligt äventyrlige kosmopoliten Axel von Fersen och följa historiens gång, från den otillräcklige regenten Gustav IV Adolfs vårdslösa militära och ekonomiska företag och Karl XIV Johans hårdnackade försök att rädda det gamla Sverige som stormakt till sonen Oscar I:s kraftfulla liberaliseringar. Landet börjar röra sig i hast mot vad det är i dag, inte minst ser vi det som nämnt i de aristokratiska damernas strävan efter frihet och jämlikhet, och inte minst kärlek.
Den olyckliga Jacquette Gyldenstolpe fann den nog egentligen aldrig, men Carl Gustaf Löwenhielm, tidigare adjutant vid tsar Alexander I:s sida i både slaget vid Borodino och Leipzig, lär ha blivit lycklig med den ryska hovdamen, harpisten och sångerskan Nathalia von Buxhoeweden.
Anna-Lena Berg har bakgrund som veterinär och forskare i patologi. På engelska har hon tidigare skrivit boken “Blood On The Ocean” (2012) om ett myteri på ett brittiskt fartyg 1903. Jag ser gärna att hon fortsätter sitt värv som populärhistoriker och fördjupar våra kunskaper om svensk kvinnohistoria. Hennes biografi om Jacquette Gyldenstolpe utmanar oss att orientera oss i hur snirkligt alla svenska adelssläkter korsar varandra till höger och vänster, men den ger oss perspektiv på människorna som levde i Sverige då och framför allt lyckas Anna-Lena Berg göra dem till just människor, inte några grymma vildar från ett mörkt patriarkalt förflutet.