Bengt Forsberg och Hans-Erik Goksöyr förenades i en välbesökt konsert i senromantikens tecken.
Konsert
Klavérfrossa
med Bengt Forsberg & Hans-Erik Goksöyr (piano)
Mark Falsjö (orgel)
Vreta klosters kyrka, 16/4
Som i söndags när Bengt Forsberg och Hans-Erik Goksöyr förenades i en välbesökt konsert i senromantikens tecken. Först ut på repertoaren var organisten Mark Falsjös arrangemang av ”Jesus bleibet meine Freude” för två pianon och en orgel. Stycket ur Bachs kantat ges en kul och oväntad tolkning med lekfulla och jubelartade utsprång på orgeln.
Därefter är det dags för Rachmaninoff - den store tonsättaren med de små tonstegen”. Nu är det senromantiken som står på menyn med ”Svit nr 2, op 17”. Inledande stycket ges en högtidlig inramning, en festmarsch som strax övergår i mullrande basgångar med mycket pedal, det är ju Rachmaninoff vi talar om. I ”Vals (Presto)” övergår par i piano till lekfulla och smäktande utsvävningar över tangenterna. Sömlöst avlöser Forsberg och Goksöyr varandra i en aldrig sinande ström av glittrande passager. Enorma uppladdningar fyras av och avslutas i rasande crescendon som skickar behagfulla rysningar utmed ryggraden. Därpå följer lugnet i andantinots ”Romans” där anslagen är blygt trevande och prövande likt ett första kärleksmöte där varje rörelse mäts på våg. ”Tarantellan” går i bjärt kontrast till tidigare ljuvligheter med sina temperamentsfulla utfall.
Konserter för dubbelpiano erbjuds så sällan. Få lokaler har två stämda flyglar, men i söndags bjöd Bengt Forsberg och Hans-Erik Goksöyr på Klavérfrossa i Vreta klosters kyrka.
Visste du att Grieg har arrangerat Mozarts sonat nr 16 för tvenne piano? Den nordiskt svale romantikern från grannlandet hörs tydligt i skira drillar och melodiösa klättringar. I avslutande ”Rondo” visar Forsberg och Goksöyr prov på Griegs frivoliteter. Stycket ges ett raskt och käckt tilltal fyllt av upptåg och spontanitet.
Avslutningsvis ryske Alexander Glazunov och uruppförandet av Goksöyrs arrangemang av hans fjärde symfoni i Ess-dur, op. 48. Ryssarna kan var tungt pregnanta och melankoliska. Inledningsvis spårar jag det anspråksfulla och monumentala, men så sker något. Likt en glänta som öppnas i solsken övergår det majestätiska uttrycket i lätta och lyriska passager. I kommande ”Scherzo” spelar Forsberg och Goksöyr ut hela känslopaletten genom gäckande och skojfriska tilltal. I sista satsen utmärker de sig med lidelsefull inlevelse och hisnande ekvilibristiska utflykter. En konsert som berör djupt in i själen.