Teater
Yvonne prinsessa av Burgund (genrep)
Av: Witold Gombrowicz.
Regi: Nora Nilsson.
Scenografi & kostym: Jenny Nordmark.
I rollerna: Ann-Sofie Andersson Kern, Maurits Elvingsson, Richard Turpin, Marika Strand, Stina von Sydow m fl
Forum, Linköping 18/9 - 15/10, Stora Teatern Norrköping 21/11-12/12
Äntligen spelas Gombrowicz på en svensk scen. Den polsk-argentinske författaren är en doldis med egen stil och egensinnig filosofi. Det gör också hans dramer svårspelade. De liknar inte något annat.
Absurt är det också. Men inte absurdism. Han har påverkats av dada och surrealism men mer av fransmannen Jarry och hans så kallade patafysik. Beteckningen grotesk är också relevant.
Yvonne är ett tidigt verk. Pjäsen bär det återkommande temat att häckla adelsklassen. Gombrowicz växte upp i denna. Men uppskattade inte den polska adelns upphöjda manér.
Det är tacksamt att driva med. Men nivån höjs över det parodiska. Ädlingar blir representanter för människan. Vår bundenhet till formellt beteende och ritualer.
Det är Gombrowicz ständiga material: Att brottas med, trassla in sig i stelnade former och normer. Detta vi bara gör och säger inför varandra – tvångsmässigt. Det finns nämligen en strävan i oss alla, som går mot det stelnade; en längtan efter frigörelse. utan regler och definitioner. Anarki.
Den fula prinsessan Yvonne och hennes molokna tystnad, blir kraftfull. Den provocerar kungafamiljen till att avslöja laster och lust. Det förträngda bubblar upp till ytan. Yvonnes brist på beteende öppnar upp.
Prinsessan är en svår roll, med minimalt uttryck och mycket få repliker. Ann-Sofie Andersson Kern gör det väl. Trovärdigt. Maurits Elvingssons prins är intensiv och temperamentsfull. Det går att tycka om honom, men rollen blir mer osmaklig under vägen.
Stina von Sydows kammarherre försöker hålla ordning i intrigernas röra. Distinkt spelad och övertygande i sin queera gestalt. Jag gillar även kungaparet med Richard Turpins märkliga utfall och Marika Strands härligt pekorala poesi.
Men jag har svårt att ta till mig tolkningen som helhet. Det överdrivs. Mycket skrik och skratt. Spelstilen är ofta fars när jag hellre skulle se återhållsam tragedi. Det finns definitivt humor i texten. Men den är mörk och träder oftast fram som en effekt av absurda motsatser eller fatalt meningslösa utrop.