Emil Eliasson ledde den musikaliska resan med distinkt och säker hand.
Konsert
Et voilá, franska mästerverk
Betyg: 4
Östgöta Blåsarsymfoniker. Dirigent: Emil Eliasson.
Musik av Poulenc, Debussy, Boulanger, Bonis, Ravel m.fl.
Crusellhallen Linköping.
Torsdagkvällens program med blåsarsymfonikerna var renodlat riktat mot fransk musik. Det var även inom ett ganska kort tidsspann av ungefär 50 år. Runt förra sekelskiftet, då det rådde en vurm för det exotiska och avlägsna.
Mytbilden av orienten var stark. Här kunde vi höra spår och intryck av det i musiken. Vi vet ju också att både Debussy och Ravel tog intryck av de uppvisningar med musiker från bland annat Java som skedde vid stora världsutställningar i Paris.
Sedan var det ju här till största delen verk som arrangerats om för blåsbesättningen. Originalens karaktär vad gäller klangfärg, volym och nyanser var förstås uttryck som saknades.
Poulencs drastiska och expressiva musik hörde till det som fungerade bäst för blåsarna. ”Les Biches” var utåtriktad musik, drivande och rytmisk, ibland nästan uppsluppen, men med ett avslutande vemod i en varietéliknande chanson.
Debussys pianopreludier blir förstås något helt annat som blåsorkester, men ”Flickan med linhåret” fungerade ändå förvånansvärt väl i ny orkesterskepnad.
Florent Schmitt var en ny bekantskap. Hans ”Dionysiaques” från 1913 var nog kvällens mest originella stycke. Den krävande musiken växlade mellan impressionistiska, mystiska drag och något mycket mer våldsamt och teatralt. Jag kom ibland att tänka på Stravinskij.
Lili Boulanger var ett musikaliskt underbarn. Här hördes ett naturinspirerat orkesterstycke som kändes mycket moget och balanserat. Skrivet vid 24 års ålder, hennes dödsår.
1. Albert Gleizes porträtt av Florent Schmitt från 1915. 2. Lili Boulanger.
En lång svit av Ravel var väl annars konsertens tyngdpunkt och orkesterns största prestation. Här utnyttjades blås och slagverk maximalt. Ingvar Karkoffs arrangemang var imponerande.
Ravels musik är full av finess. Subtil och oftast ganska återhållen. Men i denna valssvit fanns även lekfulla utbrott.
Saint Saëns stora marsch ”Orient et Occident” blev en intensiv avslutning. Även det mycket väl framfört. Kanske kan den tolkas som kontrasten mellan Europa och orienten. Den här musiken, från 1869, tar ut svängarna i en romantisk anda.
Här fanns, liksom tidigare, de exotiska färgerna och skalorna. Men visst känns mycket av det som en stereotyp konstruktion, en idé eller en föreställning om något du läst i en bok.