En annan orsak är nog huvudkaraktären som är en kvinna som utmanar och överskrider gränser och som samtidigt fullbordar ett tragiskt öde som tidigt kan anas. Som åskådare kan vi känna med och stötas bort men det är svårt att vara likgiltig. Här finns en nerv som drabbar.
Den konsertanta versionen i Crusellhallen visar att denna opera klarar sig bra utan scenografi och sceniska effekter. Det är en samlad, koncentrerad föreställning där musiken lyfts fram. Också genom arrangemanget för en mindre blåsorkester, vilket ger något av en kammarmusikalisk känsla och närhet; Soloinstrument träder fram. Ljudbilden är transparent.
Tolkningen är stram och stiliserad. Det behärskade och återhållna förstärker tyngden och dramatiken. Det sentimentala blir aldrig överdrivet och det finns en trovärdighet i uttrycket som är imponerande. Detta gäller framförallt huvudrollerna.
Kören är också en del av spelet, om än i bakgrunden. Som folkmassa eller rövarband är den engagerad och levande. Rösterna släpper loss, lekfullhet och samspel gynnar körklangen. Det kan vara lite rörigt men det är bra tryck i sången.
Orkestern balanserar bra mot detta. Christoffer Nobin är en lyhörd dirigent som med små gester får ensemblen att följa sångsolisterna. Tempot är ofta snabbt. Energin hög.
Miriam Treichl är som klippt och skuren för Carmen. Både i röst och uttryck har hon en tyngd och pondus som är övertygande. Joachim Bäckström tolkar fint våndan i Don Josés gestalt och röst.
Olle Perssons Escamillo är tryggare och nästan gemytlig, men kraftfull. Medan Teresia Bokor är en innerlig och ljuv Micaela.