Konsert
Jubileumskonsert – Linköpings Studentsångare 50 år
Under ledning av Christina Hörnell med flera
Linköping Konsert & Kongress
22/10
LKSS är en Sveriges främsta manskörer med ett antal konserter, inspelningar och internationella turnéer på CV:t. Sedan 2014 leds kören av utmärkta Christina Hörnell. Under jubileet gästas pulten av körens tidigare dirigent Hans Lundgren och Florakörens Ulf Långbacka.
I det rika programmet märks särskilt två beställda verk som alltså uruppförs. Tonsättaren Ulrika Emanuelssons ”Kärlek” framförs varsamt och med lyhördhet för textens centrallyriska karaktär. Ett trevande kärleksmöte äger rum i en båt. Vattnets kluckande löser koristerna med halvfyllda PET-flaskor som vickas i takt.
Även irländske kompositören Michael McGlynn fick i uppdrag att skriva för jubileet. Evigheten” är ett kontemplativt stycke med intrikata passager och mystifierande anslag. I sömlösa ljudmattor bygger LKSS upp styckets dramatik med den äran. Likt en bön om natten besjungs ”Evigheten […] utan ande, utan kropp” och därpå sker en plötslig frigörelse. Kören lyfter stycket skyhögt och sänder det ut i rymderna, till de ödsliga och obebodda sfärerna.
McGlynns ”Ortha” (besvärjelse) på forniriska och fornisländska är något annat. Explosivt som en ritt över frusna vidder dundrar LKSS fram utan tyglar. Jag är förtjust i basar och barytängers pregnanta klanger som vilar stadigt under sprött klingande tenorer utan vassa kanter. Kören ger både kött och blod till McGlynns harmonispråk och ornamentik.
Med Gösta Nylund vid pianot framförs “The Ballad of Little Musgrave and Lady Barnard”, Benjamin Brittens sedelärande saga om svek och äktenskapsbrott. Det här är jaktmusik med svartsjukan som drivkraft. Tolkningen är stram men fullödig. Man förvaltar väl det här korta körverkets uppiskade stämningar och tragiska slut fyllt av ånger.
Gästande Linneakören och Florakören från Åbo gratulerade jubilaren med skönsång. Florakörens ”Ringlek” klingade friskt och vaket som en daggfylld morgon.
Avslutningsvis måste jag nämna Linköpingssångarnas vansinnigt roliga och icke rumsrena framförande av Unto Mononens tango “Satumaa” med frustande förväntansbröl och testosteronstinna grymtningar. Det blir tomt att höra den här smäktande klassikern på dansgolvet utan ovanstående ingredienser.