Roman
Gunnar Nirstedt
Elefantupploppet i Skänninge 1806
Modernista
I herrens år 1806 blev det upplopp på Skänninge marken. Anledningen var den elefant (kanske den första på svensk mark) som preussaren Jean Baptiste Gautier släpade land och rike runt och som marknadsbesökarna nu köade för att få se i den lilla östgötska stadens rådhus – på andra våningen. Tumult uppstod, smällar delades ut, blodvite uppstod och rådhusets rutor pangades.
Marknadspöbeln fick skulden för kalabaliken, men var det verkligen allmogen som började? Var det inte snarare preussaren när han plötsligt höjde inträdet? Borgmästaren och hans söner – var det inte de som delade ut det första slaget? I "Elefantupploppet i Skänninge år 1806" skriver Gunnar Nirstedt om upptakten, själva kalabaliken och om det sju år (!) långa efterspelet.
De historiska källorna är få och Gunnar Nirstedt fyller ut med fri diktning. Boken är en experimentell dokumentärroman bestående av många och korta punktliknande kapitel. En större berättelse skymtar – den om Skänninges orättvisa öde – men får stå tillbaka för formen. Nirstedts hemmasnickrade gammelsvenska blir därtill ett hinder och dramaturgin lyser med sin frånvaro. Det blir därtill lite farsartat med det dialektala då ingen tyngd och känsla à la PO Enquist läggs bakom de idiomatiska uttrycken.
Boken känns rumphuggen. Var detta allt? Men kanske är det hela grejen. Upploppet var i någon mening en bagatell. Varför göra det till något mer än så? Räcker det inte som det är i all sin märkliga prakt?
Allt bär på en historia och allt var en gång något annat, inte minst Skänninge som på medeltiden var en av våra främsta städer. Skrapar man på en plats yta visar sig historiens lager, full av människor med drömmar, deras vedermödor och glädjeämnen. I dag kan vi se vad som blev av drömmarna, eller inte blev av dem. Skänninge marken är i dag en stor dussinmarknad där älgkorv och brända mandlar krängs av väderbitna knallar, men en gång i tiden en höjdpunkt och platsen för ett upplopp.
Man måste ändå le åt historien om upploppet och åt Gunnar Nirstedts bok. Han blåser liv i Skänninges historia. Men han hade behövt pusta och frusta mer. Historien flammar upp, men slocknar strax igen.
Elefanten då? Den får man i likhet med allmogen aldrig se. Man blir förstås frustrerad, nästan arg och upprorisk. I brist på rutor att panga viker man ett hundöra, rispar skyddsomslaget och spiller kaffe.