Teater
Drottningens juvelsmycke på Östgötateatern i Norrköping
Av: Carl Jonas Love Almqvist
Bearbetning och regi: Nils Poletti
Scenografi och ljusdesign: Markus Granqvist
Kostymdesign: Lena Lindgren
Koreografi: Camilo Ge Bresky
Skådespelare (utöver dem som nämns i texten): Hans Sandquist, Stina von Sydow, Hanna Göland, Julia Küster, Jeff Lindström, David Sigfridsson, Antonio Tengroth, Martin Nick Alexandersson
Tintomara flyr ut på landet, hamnar oundvikligen i kärleksintriger och flyr tillbaka till Stockholm där hen blir fängslad av den mäktige Gustav Adolf Reuterholm.
I Nils Polettis kraftigt bearbetade version av Almqvists roman gäller sceniskt överdåd med extra allt, som vanligt när han regisserar. Poletti och hans kumpaner i produktionsgruppen Ramaj målar brett med sin teatrala palett. Det visuella grundackordet, ett slags rokokogroteskt 1700-tal, blandas med häftiga elektroniska dansnummer, Kolmårdstroll, skitbrunnar, konstiga hattar, glamrockiga rymdvarelser och rasistiska stereotyper. Och givetvis blinkningar till det östgötska med tanke på att berättelsen delvis utspelas i Kolmården och på Ribbingsholms herrgård.
I första akten, till skillnad från de följande, går berättelsen inte riktigt fram. Många handlingstrådar ska presenteras på kort tid och en åskådare som inte känner till historien i förväg missar mycket. Särskilt som skådespelarnas diktion lämnar en del övrigt att önska, med Viktor Björkberg, i de maffiga pösmunksrollerna som Gustav III och Onkeln, som ett lysande undantag. Å andra sidan är det lätt att glömma bristerna när föreställningen fylls av absurda teatrala infall.
Bland skådespelarna gör Alexandra Nordberg och Hanna Dawit snyggt skruvade porträtt av de något svagsinta systrarna Adolfine och Amanda. Jag är också svag för Clarissa Krabbes insats som Tintomaras grovkornigt sträva mor Clara. Huvudpersonen själv då? Sara Östberg Diakités Tintomara är så bildskön och mystiskt undanglidande som rollen kräver. Att en svart skådespelare gestaltar rollen ställer frågor om utsatthet och annorlundaskap på sin spets. När Tintomara blir till objekt för patriarkala lustar stegras den svarta farsen till något större och obehagligare. En rik föreställning som roar och oroar.