Roman
Magnus Florin
Descartes dotter
Albert Bonniers förlag
Berättelsen om hur vetenskapsmannen och filosofen René Descartes år 1650 åkte på lunginflammation och dog på Stockholms slott eftersom Drottning Kristina snålat med värmen är vida känd. Mindre känd är resan som tog honom från kontinenten till det isiga Norden. Eller att elaka tungor sade att han låtit tillverka en docka föreställande sin döda dotter Francine som han förvarade i en kista.
"Descartes dotter" utspelar sig ombord på skeppet som tar den epokgörande tänkaren till Sverige där han ska bli drottningens husfilosof. Descartes samtalar i komiska, absurda och sorgliga blixtscener (Magnus Florins signum) om högt och lågt med kaptenen, barberaren, skeppsgossarna, kaptenshustrun och den övriga besättning – och med Francine som dog då hon var fem år och två månader.
Ibland glömmer jag bort att Magnus Florin finns. När han så låter tala om sig med en ny liten bok blir jag alltid lika upplivad. Inte lika upplivad den här gången dock. För att nyttja en sliten klyscha så är "Descartes dotter" inte en av Florins bästa böcker. Källorna som romanfantasin vilar på begränsar honom, vilket de inte alls gjorde i besläktade "Trädgården" (1995) om Carl von Linné.
Magnus Florin bottnar heller inte riktigt i fantasins skissartade Descartes. Förutom när det gäller sorgen över dottern och det ödesmättade faktum att filosofen reser mot sin egen död. Vilka vi alla förstås gör. Det enda som kan rädda oss är en evig försening och ogynnsamma vindar.