Drama/Komedi
Titel: Sick of myself
Visas på: Bio
I rollerna: Kristine Kujath Thorpe, Eirik Saether, Anders Danielsen Lie
Regi: Kristoffer Borgli
Speltid: 95 min
Betyg: 2
Den här sedelärande Norgehistorien börjar med att Signes pojkvän Thomas börjar få rejält med fart på sin konstnärskarriär. Signe jobbar på kafé och ingen bryr sig om henne på middagar. Ibland fejkar hon nötallergi för att någon ska se henne. Som tur är känner man ingen större empati för Thomas när hans osköna flickvän försöker sno allt syre; han stjäl designstolar och dyrt vin för att få kickar och någonstans känner man att de förtjänar varandra och sin destruktiva relation.
Triggad av en blodig olycka på jobbet inser Signe att uppmärksamhet går att få genom skador. Genom en inte så nogräknad langare och läbbiga ryska piller från dark web utvecklar hon otäcka sår på ansikte och kropp och snart är hennes yttre lika fult som hennes inre. Svaret på Signes i-landsproblem med för få "likes" på sociala medier stavas alltså en hudåkomma som skulle platsa i vilken body horror-skräckis som helst.
Kanske är jämförelsen lite osaklig men det är svårt att inte lägga Kristoffer Borglis samtidssatir "Sick of myself" bredvid den ljuvliga "Världens värsta människa" (2021) av Joachim Trier. Båda har en liknande estetik och utspelas i ett välmående Norge, där folk bor i vitt och fräscht och går på exklusiva vinbarer. Båda har en vacker, vilsen ung kvinna i huvudrollen. Och båda har inhopp av Anders Danielsen Lie – vilket förstås alltid är ett plus. Men lynnet, ska det visa sig, är helt annorlunda. Där man kunde känna engagemang för Renate Reinsves Julie så känner man sig snabbt ganska trött på Kristine Kujath Thorpes Signe.
Kristine Kujath Thorpe i huvudrollen är dock verkligen bra och laddar sin rollfigurs bisarra projekt med lika delar beslutsamhet som världsfrånvänt storhetsvansinne. Det finns absolut något njutningsfullt med att bara åka med i hennes uppgång och oundvikliga fall. Samtidigt lyckas inte Kristoffer Borgli övertyga om att han egentligen har någon superstorslagen samtidsspaning på gång. Möjligen vill han säga något om hur samhället ser på/exploaterar "offer" men det lyckas inte riktigt. "Sick of myself" landar i stället i slutsatsen att folk är beredda att göra sjuka saker för att möjligen lyckas fylla sitt inre tomrum och bli kända, vilket för de flesta av oss inte är någon nyhet.