Konsert
"Avsked från vildgässen"
Östgöta Blåsarsymfoniker
Dirigent: Emil Eliasson
Linköpings Balettensemble
Koreograf: Matilda Larsson.
Crusellhallen 17/9
Det kändes som en försiktig start på blåsarnas konsertsäsong och festival. Glest i bänkarna förstås, men uppskattningen från publiken var uppenbar. Detta var efterlängtat.
Konserten två första stycken fokuserade på slagverk som soloinstrument. Filip Korosec imponerade. En lovande, svensk slagverkare, med en speciell kompetens på marimban – som präglade både Philip Glass och Avner Dormans stycken.
Den senares ”Frozen in Time” var betydligt intressantare med stor variation och häftiga, tunga orkesterackord. Det var högt tempo och fint driv i spelet från start.
Det var tonalt och tillgängligt. Medryckande stökigt i de mer intensiva partierna där slagverket fick släppa loss. Plötsligt kontrasterade ett lågmält och ödsligt vackert parti.
Det var variation och kontraster även i Britta Byströms nyskrivna ”Avsked från vildgässen”. Det är skrivet på beställning för landets sju professionella blåsorkestrar och därmed i sju olika versioner, eftersom orkestrarna är ganska olika.
Denna kväll var verket även gestaltat i dans på scenen. Matilda Larssons koreografi, som utgår från klassisk balett, hade tagit fasta på de vilda fåglarnas flykt. Men även deras vila.
En mjuk men snabb gestik, plötslig rörelse och språng som antydde flygandet. Det var enkelt men stilrent.
Dansen stämde ganska väl med musikens växlande rörelse och kontrasten mellan luftigt flyende klanger och stilla, svävande ackord. Det var harmoniskt och milt i tonspråket. Men ändå fanns det spänning och överraskningar i flödet.
Ovanliga effekter utnyttjades när trumpeten spelade in i bastubans klockstycke och ventiler. Eller spelet på enbart munstycken, lite som fåglars hesa rop över nejden. Även musikernas röster fick höras.
Det blev som konstnärlig helhet en mycket levande upplevelse. Ljus och nästan skir i sin stämning. Oväntad och svår att förutse. För mig som senaste veckorna följt vildgässens ljudande V-formationer i rörelse mot söder kändes det aktuellt.
Konsertens andra halva levde också runt djurens värld med Saint-Saëns Djurens karneval. En populär klassiker som för sin tid (1886) var ganska originell och radikal musik, i all sin enkelhet. Lekfull förstås och med en förmåga att måleriskt skildra de olika djurens karaktär.