Teater
”Art” med Per Andersson, Johan Rheborg och Henrik Schyffert
Crusellhallen, Linköping, 22/2. Även i De Geer-hallen, Norrköping, 3–4/4.
Yasmine Rezas belönade pjäs ”Art” från 1994 ställer frågor och levererar några spännande svar.
Vännerna Sebastian, Markus och Ivan umgås som kompisar gör mest. Biobesök, middagar, samtal på tu- eller tremanhand. En av dem är på väg att gifta sig. En har ett havererat äktenskap bakom sig. En lever i ett pågående.
Men vänskapen sätts på oväntade prov den dagen Sebastian (Per Andersson) köper en tavla för väldigt mycket pengar, ”en vit tavla med vita kluttar” som Markus (Johan Rheborg) väljer att beskriva den. Ett minst sagt modernt verk att tolka och inspireras av. Eller ett som kan avfärdas med ordet ”skit”.
Ivan (Henrik Schyffert) är medlaren som tycker allt är okej så länge det inte skadar någon. Nu vet han inte på vilket ben han ska stå. Blir han berörd av tavlan? Eller tycker också han också att den är värdelös?
Föreställningen bärs både av skådespelarnas samtal med varandra och av deras monologer mot publiken. Bytet av metod sker tidvis i ett högt tempo. Aktörerna klarar detta gränsbrytande tilltag galant och skapar reflektioner hos oss i publiken: vilken roll i våra vänrelationer har vi egentligen själva?
Markus beskriver sig till exempel som ett slags mentor till den förvånade Sebastian. Därför känner han sig bortvald när den senare köper sin dyra tavla. Ivans funktion är att roa de andra med dråpliga och överraskande upptåg. Men vem är han när den rollen inte längre fungerar för vare sig honom själv eller kamraterna?
När de ojämlika förhållandena till slut sätts under lupp når pjäsen sin kulmen på ett både tankeväckande och roligt sätt.
Franska Yasmine Rezas pjäs hade premiär i Paris 1994 och hittade snart till både London och New York. Jag såg den i Göteborg på 90-talet med Sven-Bertil Taube, Johan Rabeaus och Sven Wollter. Drygt tjugo år senare och i Edward af Silléns nutidsorienterade nyöversättning (man kunde till exempel inte swipa på sin mobil 1996,) känns den fortfarande fräsch och aktuell. Ett nedslag i vänskap och balansen mellan vänner och vad denna gör med oss.
Lägg därtill att några av aktörerna har varit uthålligt lysande stjärnor på den svenska underhållningshimlen under 25 år och att de här visar förmågor i sitt artistskap som vi normalt inte möter, så blir ”Art” i denna tappning ännu en dimension rikare.