Édouard Manets teckning till Stephané Malarmes berömda dikt "En fauns eftermiddag" (1867).
Böcker
Stéphane Mallarmé
“Dikter”
Översättning: Axel Englund
Ellerströms
I den grekiska mytologin etableras två olika förhållningssätt till naturen. Det ena finner vi i myten om Prometheus som skildrar hur titanen (från ett äldre gudasläkte) med samma namn stjäl elden (konsten, vetenskapen, teknologin) från de olympiska gudarna och ger den till skapelsens mest meningslösa varelser, människorna. Dessa får nu tillgång till en förbjuden kunskap om tillvarons natur som gör att de kan omdana och förändra den och på så vis skapa sin egen plats och mening i världen.
En helt annan syn förkroppsligar Orfeus, sångens gud. Han sjunger så vackert att de vilda djuren blir tama och floderna stannar upp för att lyssna på honom. Med sin sång lyckas Orfeus till och med få Hades att släppa greppet om hans hustru Eurydike och låta henne återvända från dödsriket.
Stéphane Mallarmé var orfisk i en prometisk tid. Samtidigt som vetenskap och ny teknik skördade framgångar, städerna växte och fabriksröken täckte himlen försökte han besjunga världen och visa dess sanna skönhet. Den kristna berättelsen började tappa sitt grepp om människan och Mallarmé, upptagen av tillvarons meningslöshet, det han kallade “Intet”, ville med poesin fylla den med ny helighet.
Edgar Allan Poe 1849.
Mallarmé var en av de ledande franska symbolisterna. Dessa influerades av den amerikanske romantiske författaren Edgar Allan Poes uppfattning att konstens syfte var att “lyfta själen”. Den franske kollegan Théophile Gautier myntade förhållningssättet i uttrycker “l’art pour l’art”, konsten för dess egen skull. Litteraturen ska inte undervisa, utan förmedla upplevelsen av det tvetydiga och dunkla i tillvaron bortom det medvetna.
Théophile Gautier. Målning av Auguste de Châtillon från 1839.
Till skillnad från de äldre romantikerna sökte Mallarmé och symbolisterna ett osentimentalt uttryck utan nötta metaforer, en något mer objektiv litteratur som kunde konkurrera med tidens realisters och naturalisters ambitioner att återge världen och dess drivkrafter. Om de gjorde tillfälliga nedslag i den sinnliga verkligheten för att skildra den så "avtäckte" symbolisterna i stället tillvaron och visade dess sanna andliga och eviga natur.
Olikt sina dekadent bohemiska diktarvänner levde Mallarmé ett ordnat liv som engelsklärare och familjeförsörjare, men var samtidigt en celebritet i Paris litterära salonger, ett bultande hjärta i den franska världsmetropolens kulturliv. Tillsammans med andra namnkunniga poeter, som Charles Baudelaire och Paul Verlaine, skrev Mallarmé 1886 symbolismens manifest och förklarade dess strävan att föra poesin bort från vardagligheten och sentimentaliteten. I stället skulle den åskådliggöra det arketypiska och dolda idealet bortom det som är för handen. Det innebar också att allting kunde ges en djupare mening, till och med smaken av nygräddade frasiga våfflor eller doften av friska parfymer blev i symbolisternas händer bilder för något högre och djupare.
Stéphane Mallarmé. Målning av Édouart Manet från 1876.
De ville ge läsarna en möjlighet att finna egen mening i dikten, som i Mallarmés ”Svansonett” där en svan fastfrusen i en damm hopplöst kämpar för att flyga i väg. Bilden berör oss alla, en ofrihet och livskamp som väcker vårt medlidande. Hela universum betraktades som ett slags kodat språk, en samling tecken att tyda. Mallarmé drömde därför om att skriva det “Stora Verket” där ord och värld fullt ut sammanflätades. Han misslyckades förstås, men hans ansatser och försökt blev hans kvarlämnande diktargärning.
En central influens för symbolisterna var den pessimistiske tyske filosofen Arthur Schopenhauers tänkande. Han hävdade att världen egentligen var en blind “vilja”, att allting drevs av en opersonlig kraft i en riktning och att människan drogs med i den vare sig hon ville eller inte. Vi uppfattar endast tillvaron genom våra föreställningar om den, dess egentliga mening och förhållanden förblir dolda för oss. Genom ett moraliskt liv (medlidande), religiös mystik eller konsten kan vi åtminstone för stunden lyfta blicken från vardagens lidande mot de eviga sanningar som finns bortom den, en insikt om tillvarons “intighet” och att vi alla egentligen är ett.
Arthur Schopenhauer 1859.
För Schopenhauer var endast musiken den konstart som fullt ut kunde åstadkomma en sådan “befrielse”. Mallarmé såg just poeternas konkurrenter bland kompositörerna vilka hade förmågan att skapa relationer mellan form och mönster och på så vis frambesvärja en hel värld. Hans egen poesi är därför “ljudlig” i klanger och rytm och har gett upphov till mycket musik, bland annat har Claude Debussy och Maurice Ravel tonsatt hans dikter.
Mallarmé ville lämna diktarens känslor och avsikter därhän. Det poetiska språket liknade han vid mineralriket, dess skönhet var hård och gnistrande och de olika “ädelstenar” hade lyfts ur det torftiga vardagsspråket och slipats och polerats för reflekterade varandra i diktens komposition. Där i ligger dess ständigt skiftande perspektiv och otaliga innebörder. Poesins språk är inte kommunikativt, det är dunkelt tvetydigt och skimrande sinnligt. Han närmade sig också bildkonsten genom att bryta upp versformerna och leka med ordens sammansättning och form över pappret, ett tilltag som kom att inspirerar framtida konstriktningar som kubism, futurism, dadaism och surrealism (det undermedvetnas drifter).
Stéphane Mallarmé 1890.
Mallarmés insikter om det skrivna ordet har fått stor betydelse för framför allt fransk litteraturforskning. Hundra år innan litteraturvetaren Roland Barthes utropade “författarens död” 1967 pekade Mallarmé på det faktum att texter står fria att tolkas bortom deras upphovsmäns intentioner. Han såg tidigt att poesin också kan studeras utifrån tecken, sammansättningar, relationer till andra verk, ljud och språkhistoria.
Mallarmé är erkänt svåröversatt och det därför också sedan tidigare litet att läsa av honom på svenska. Axel Englund har gjort en bragd när han lyckats överföra den eleganta franskan till vårt melodiska tungomål. Med sitt intresse för hur orden liksom tingen låter leker Mallarmé med ljudliga associationer i sina dikter med många lager av betydelser. När han poesi läses på franska kan därför en och samma strof tolkas helt olika beroende på vad åhörarna hör.
Varför läsa Mallarmé i dag? Det finns ett litteraturhistoriskt bildande och inspirerande skäl förstås, men också det faktum att hans dikter fortfarande får oss vända blicken från världen och se allt i ett helt nytt ljus.