Konsert
Betyg 5
Bowie in Berlin – Norrköpings Symfoniorkester, Jennie Abrahamson, Magnus Carlson, Moto Boy, dirigent: Hans Ek
Konsert & Kongress, Linköping, 19/5
När dirigenten och arrangören Hans Ek tog sig an verken för ett par år sedan, och skapade ”Bowie in Berlin” visade det sig att de fungerade alldeles förträffligt att arrangera om för en klassisk sättning. Många av låtarna renodlas, och blir faktiskt mindre udda än i sina originalarrangemang.
I likhet med framförandet i Norrköping förra året är det Norrköpings Symfoniorkester som står för musiken. De gör ett riktigt bra jobb, oavsett om det är de rena låtarna som framförs, eller de mer ursprungligt orkestrala inslagen.
Solisterna känns så perfekta att det är svårt att tänka sig några andra som skulle kunnat göra det bättre. Magnus Carlson tar fram sin allra mest crooner-aktiga sida, och Jennie Abrahamson har en säregen stämma som gör sig perfekt till arrangemangen. Moto Boy är ett helt eget kapitel med sin stämma som är renaste magi. Framförallt är dock Bowie in Berlin en ren uppvisning i arrangörskonst. Låtarna böljar fram och de har verkligen fått ett nytt liv.
Hans Ek har också vävt in en hel del relaterad musik på ett synnerligen lyckat sätt. Lou Reeds "Berlin" exempelvis, som får en otroligt passande nonchalant behandling av Moto Boy. Låten övergår sedan i en imponerande version av Kraftwerks "Trans Europe Express", innan första akten avslutas med en strålande "Heores". Det går inte annat än att kapitulera inför vilket fullständigt formidabelt verk Bowie in Berlin är.
Andra akten är något rakare med färre utsvävningar. Jennie Abrahamson gör en strålande "Blackout", och alla tre solisterna får glänsa ihop kören i "African Night Flight". Därefter höjs nivån ett steg till. Publiken får "Ashes to Ashes" med Magnus Carlson i riktig högform.
Sen är det dags för Iggy Pops "The Passenger" med Moto Boy på sång.
Det blir en svårbeskrivligt underbar stund. Låten inleds försiktigt, för att sedan sakta byggas upp och stegras mot ett storslaget crescendo. Publiken sitter andäktigt lyssnande och hänförs av något av det största som skett på en scen.
Efter det spelar det inte så stor roll vad som följer. Men det blir extranummer i form av ”This is not America”, där Jennie Abrahamson briljerar, och den perfekta avslutningen i form av ”Where are we now”.